anorexiamamma.blogg.se

Det är dags igen.

Ett år sen sist, vår första semester med Monstret.
Han är med i år också, min förhoppning om en frisk Fågelunge,  och en fri ledighet gick i grus.

Hon oroade sig över det innan vi åkte, maten, ätandet, det socialare livet och hur vi i familjen skulle må.
Jag tänkte det skulle gå bra. Jag sade att det –nog- skulle gå bra.
Jag stöttade henne, sade att vi skulle kämpa och att hon fick vara som hon är. Vi vet ju att hon är sjuk.
Det funkar för alla – utom mig.
Jag mår sämre än sämst, håller ihop hjärta, själ och kropp med vilja och envishet, fast jag känner mig som ett lapptäcke ihopsytt av trasiga och ledsna delar.
Eller kanske mer som ett brustet glas, ett sånt som sitter ihop och bara är skärvor. Blås inte på det för då ramlar det isär.
Det är liksom jag.
Peta inte på mig för då ramlar jag ihop.

Jag har barrikaderat mig bakom ett par jättestora solglasögon. Det är en skitsommar, solen har också semester (och det är inte här), så det ser kanske lite märkligt ut att jag har stora solbrillor?
Jag skiter i det. Jag får vara konstig.
Tänker att folk tror jag är snobbig, eller har missuppfattat och TROR det är soligt, eller så kanske min man slagit mig på truten?

Med stora glasögon kan inte alla se att man inte kan hålla igen tårarna rätt vad det är. Och så hinner man få undan dem, innan de hinner allt för långt ned på kinderna.
Så smart!

Vi har semester.
Sol (nåja)
Fågelsång
Havsbris
Lättsamma vågor på stillsam morgonpromenad
Fiskmåsar
Hamnmusik
Shopping
Minnen från mitt favoritställe på jorden
Ledighet
Sena grillnätter med goda vänner
Nyslaget gräs och avlägset prat från en högljudd granne
Fånga dagen! -
Jag kan inte.
Funderar på morgondagen.
Heldygn?
BMI
Sond
Zoombies
Framtiden
Försöker hålla skräcken stången och accepterar att jag inte kan skratta med de andra. Bara jag inte gråter
Skyller på magsåret. Trött, utarbetad och behöver-bara-vila-så-blir-det-nog-bra.