Dag, kväll, mat.
Jo, jag har haft en skitdag. Stressig, full av måsten. Läkarbesök. Möten i skolan och handla på affären.
Stressa hem. Packa ur bilen, bära upp och bara den där otäcka känslan av att magen tänker ta livet av en.
Av mig.
Mannen är också stressad.
Jag vill att han ska hjälpa mig.
Han vill att jag ska hjälpa honom.
Vi hamnar i en oense-diskussion. Inte helt snygg.
Som ju oensediskussioner inte är.
Kvar på agendan;
Disken. Tvätten. Rasta hundar. Mata hundar. Städa. Betala räkningar. Middag. Hämta lillasyster i stallet.
Klockan är nästan middag.
Denna eviga satans klocka – tick, tack, tick, tack, jag närmar mig matdags. Dags för maaaat.
Dessutom är jag kissnödig, känner att det var länge sen, nu går det inte att strunta i drunkningskänslan längre. Jag MÅSTE på toa.
Suckar, sitter där inne ett tag, pratar med katten på golvet.
Hon ligger just på värmeslingan, spinner lite och klipper med ögonlocken.
Jag vill vara hon.
Jag vill transformeras till en katt utan måsten.
Jag är en mamma. Mamma med ansvar.
Trött visserligen, men ändå.
Fågelungen räddar mig.
Hon är glad idag. Stark.
De gråblå glittrar. Munnen pratar massor, tar sig genom min huvudvärk och onda mage.
”Mamma, jag gör middag. Jag gör varma mackor. Strunta i det du planerat, vila lite!”
Hon får med sig storasyster i köket, pladdrar och fixar. Ost/skinka/salami/lök/tomat/ananas/smör och bröd.
Krydda, dricka och fin dukning. Film på TV (Vi har fortfarande inte masat oss från TV-tittandet….) och plötsligt sitter alla och mumsar.
Mackorna är goda och filmen bra. Fågelungen har valt, och den är lika bra nu som förr. Jag skriker av skratt när Jack Nicholsson hoppar över strecken och får med sig den lilla fulsöta hunden. Alla skriker av skratt. Mannen också.
Här sitter vi liksom. Frustar av skratt, äter gott och dottern har ordnat kvällen.
Dottern äter också.
Och jag ryser av välmående.
På riktigt.