Vanka
Storasyster sitter i köket. Pysslar med något jag inte vet vad det är.
Jag vet egentligen inte så mycket vad hon gör, hon vill ha det så. Pratar med folk, spelar spel, upplever och lever.
Helst utan för mycket mamma, kanske just så det ska vara.
Storasyster vill inte så mycket lillasyster.
Inte heller så mycket av någon annan. Hon är en ensamkatt kan man säga. Sin egen liksom.
Nu reser hon sig, suckar lite, och vandrar genom rummet. Tittar ut genom fönstret, betraktar något långt där borta, och så går hon tillbaka.
Väger lite på ena foten, på den andra, och så går hon lite planlöst till i rummet. Jag frågar henne hur det är, och hon svarar korthugget att det är bra.
Inte ovänligt, men inte heller inbjudande till konversation.
Hon vänder sig om, går ut i hallen och jag ser på hennes rygg att hon inte alls är helt bra. Något stör henne.
Hon stannar, står ett tag och så böjer hon sig fram och knackar på toadörren.
”Du, Fågelungen, jag vet att du är där inne. Hur är det med dig?” Hon låter mjuk på rösten, vänlig men också omtänksam och orolig.
Jag hör att hon känner sig rädd. Att hon har öronen på helspänn.
Jag ser att vår äldste drar en suck. Den är full av lillasyster-med-ångestattack-som-ligger-på-toagolvet-eller-bara-avsvimmad-och-har-slagit-huvudet-i-badkaret-och-kanske-ensam-i-fosterställning-på-golvet-i-duschen-oro.
Hon nickar lätt och sätter sig i köket igen.
Pysslar med sitt.
När föremålet för hennes uppmärksamhet är klar och kommer ut från toan går hon tillbaka in på sitt rum. Men först kastar hon några snabba blickar på mig, som för att kolla att jag har koll.
Det har jag.
Jag visste att Fågelungen varit lite väl länge på toaletten och jag hade just också börjat oroa mig. Stängd wc-dörr och en Fågelunge i huset kan skrämma vem som helst. I alla fall om det tar lite för lång tid.
Jag ler mjukt mot henne, ser henne försvinna in på rummet och i datorns värld.
Vi vet båda att monstret inte flyttat.