Självanmälan
Vi är tillbaka från semestern. Kört många mil och natten är sen. Bilen är utpackad, systrarna fladdrar runt, slänger grejer runt sig och rusar med kärleks och lyckorus i förväntansfulla, gladglittriga ögon ner i hagen. Jag ser de blonda huvudena tätt ihop med just deras hjärtas älsklingshäst. Månen är på väg upp.
Vi är hemma.
Fågelungens ögon gladglittrar inte. De är vackert gråblå och oklädsamt allvarliga.
Hon packar målmedvetet upp saker ur väskor, påsar och lådor vi haft med i bilen.
Jag är trött och fortfarande arg på mannen. Han är ännu tröttare, för han körde hela långa vägen, och sur på mig.
Vi var visst onödigt hårdordade. Möts i en kram och är vänner. Skönt. Jag minns plötsligt mormors ord, påpekande innan jag ens förstod vad de innebar; "Man ska aldrig låta solen gå ned över sin vrede"
Alla sover och jag är som vanligt vaken.
Fågelungen är på väg mot sitt rum och vi kramas godnatt.
Ingen vill släppa. Kramen tar inte slut.
Så skönt!
Orden trevar sig ut och vi möts plötsligt tafatt. Men vi möts.
Jag vill att hon ska äta.
Det vill inte hon.
Jag tycker hon ska dricka mer, det tycker inte hon.
Jag önskar att hon ska bli frisk.
Det önskar hon också.
Jag vill att hon ska få behandling.
Hon tvekar.
Säger att hennes dator inte funkar.
!
Jag skriker inombords! Sök! Sök! Kom igen!
Utanpå säger jag lugnt att hon kan låna min laptop. Den står snällt och väntar på bordet bakom oss.
Sitter ett tag till. Luktar på henne. Snusar i håret. Fina Fågelungen.
Pratar smått och gott och så reser jag mig och städar undan lite till.
Ser min dotter skriva på min laptop. Rak i ryggen, allvarlig och ovetande om –förstås- alla mina tankar där jag ser henne sitta och skriva på min dator.
Hon skriver sin självanmälan.
Hon ber kliniken om hjälp!
Jag somnar för en gång skull ganska direkt, och det känns bra när jag vaknar. Bättre i alla fall.
Och jag hoppas innerligt att det känns lite så för min starka dotter också.