Mat
De väller in på mottagningen. Glada, trötta och med resdamm i håret. Båda familjerna anländer samtidigt, och de fyller vårt väntrum med många kroppar och babbel direkt jag öppnat dörren.
Jag ser henne med en gång, även om hon är minst i klungan.
Klarblå ögon, rosa klänning med blommor, söta ballerinaskor och blont hårburr som hålls på plats av ett silverdiadem med blommor. När jag säger att jag tycker hennes hårsmycke är fint, knycker hon stolt på nacken och rodnar lätt. Tar sin pappa i handen, och står lite bakom honom.
De vuxna skrattar lite, och hennes farfar rycker henne lätt i ena hårburret, men slutar direkt när hon slår efter hans hand.
Jag tar fram mappen, bockar av dem och får betalt. Frågar medan jag väntar på sedlarna om de haft det bra? Minns att de skulle resa långt, och lyssnar till deras strapatser.
Farfar avbryter och konstaterar att de däringa skåningarna, de vet minsann att duka fram mat. De har faktiskt inte gjort annat än att äta och han känner sig stinn som en jag vet inte vad. Jag skrattar och säger att mat är gott, att fest är fest och att man ska leva medan man kan. Han håller med, men säger släpigt att det i alla fall var för mycket mat.
Han tycker det är onödigt att äta så mycket faktiskt. Åka bil så långt, sitta på fest och sen bara äta.
Nä, han ser bestämd ut, det var för mycket mat. Avslutar han, genom att drämma sedlarna på disken, titta på mig och undra om jag inte håller med?
Det gör jag inte. Småler, säger avväpnande att man lever så kort och är död så länge. Bäst att njuta medan man kan. Så tycker jag helt enkelt, och den filosofin lever jag efter.
Hans fru nickar medhållande, och håller sin sondotter i handen.
Hon är söt den lilla, kvicka ögon, och en uppsyn som skvallrar om att hon lyssnar intenst på vad vi vuxna pratar om.
Jag känner att jag inte gillar att prata om mat på det här viset faktiskt. Jag börjar prata om annat, men avbryts snabbt.
Han säger bestämt och med hög röst att vet jag vad? Det vet jag inte, och jag förstår att jag lika gärna kan lyssna. Hans tonläge klargör att han vill att jag ska höra vad han har att säga. Och som för att vara helt på den säkra sidan upprepar han sin mening två gånger, ”Du vet, man kan DÖ av mat. Det kan man”
”Man kan faktiskt dö av mat”
Hans fru säger inget, hon tittar ut genom fönstren och håller fortfarande barnbarnets lilla hand. Jag möter flickans blick, men säger inget. Funderar så hjärnan nästan sprängs på vad i all sindar jag ska säga? Känner hur jag mår dåligt av mannens mening. Känner hur jag mår jättedåligt av hans ord och synen av den lilla flickan med de stora öronen som lyssnar till varenda stavelse vi vuxna säger.
Känner hur jag darrar lätt i hjärtat av oro och sorg och bestämmer mig för att vara tyst.
Plockar undan på jobbet och låser och släcker.
Beger mig hemåt under tystnad. Hem till Fågelungen som nästan kunnat dött av- inte- mat. Motar bort en tår och säger åt mig själv att hon äter nu.
Hon äter och hon kommer att bli frisk.
Men man kan -lätt- dö av att inte äta mat.
Det är jag, numera, smärtsamt medveten om.