Djävulsdansen


Jag är ensam hemma. Nästan iallafall. 
Mannen jobbar och döttrarna är på sina rum. Yngsta sover, mellan har stängt mig ute från vår kontrovers och äldsta har flyttat hemifrån. 

Jag är ensam/mast i världen. Och jag hade bestämt mig innan för att jag aldrig i livet skulle se Djävulsdansen ikväll. Nope. 
Men så blev dagen dum, och jag kände att alla mina tårar ändå var slut, så kanske lika bra att passa på att titta. Hur svårt kan det vara liksom? 

Jättesvårt.
Jätteont. 
Jättejobbigt. 

Jag grät inte. Nej. 
Men jag tappade andan. 

Mamman i filmen, alla hennes ord ... alla hennes känslor. Sorg, uppgivenhet, skräck, oro, frustration, kämparglöd, tröttheten och ensamheten. Och förstås alla hennes tårar hon inte ville gråta. 
Det var jag. 
Det var jag! 

Det kändes fruktansvärt att se en annan kvinna lika som jag. Och samtidigt känna att jag verkligen inte var ensam. Inte helt iallafall. 

Långsamt kommer andan tillbaka. Lite pö om pö sådär. Byts ut mot en klump i halsen och en klump i magen. Ledsenklump. 

Fy fan vilken jävla sjukdom detta är. 



 
 
1 A:

skriven

Ja... fy f.n vilken sjukdom.
Hur går det för dina döttrar? Hur går det för dig?
Spännande att läsa att äldsta flyttat hemifrån.

Svar: Det går bättre, men det är snårigt och tungt emellan försiktiga skratt. Jag ska ta och försöka skriva lite snart

Äldsta mår fint dock, har flyttat och är glad varenda dag. Det är underbart! :)
Anorexiamamman

2 Anonym:

skriven

Hej! Ja fy f...n vilken sjukdom.. jag och min dotter tittade och hon är mitt i skiten, men har inte tagit steget fullt ut att börja äta. Den där maktlösheten..ja vad säger man..tårar tar liksom aldrig slut..

Svar: Nej, det känns som om tårarna aldrig ska ta slut. Och det gör de nog inte heller. Men de sinar, och en dag känner man behov också av skratt och inte bara tårar.
Och en dag... Då har tårarna flytt, för våra barn är friska!

Många hälsningar
Anorexiamamman

3 L:

skriven

Vill skicka över massor av styrka så att vi kan få ett slut på helvetet allihopa! För all framtid!

Svar: Tack
Anorexiamamman

4 Mamma Mia:

skriven

Hej du, dina ord har hjälpt mig så. Hjälpt och lyft när jag känt mig ensam och rädd. Nu andas jag igen. Axlarna har långsamt börjat att sänkas. Vill inte att du ska känna dig ensam. Minns precis, både med hjärna, hjärta och kropp. Men när jag var allra längst ner i det svarta bottenlösa hjälpte det mig att läsa och höra om de som anade kanten på helvetet och talade om att det finns en väg ut. Min dotter är på väg upp och ut ur det sjuka som hade henne i ett så fruktansvärt grepp. Förstår att det alltid finns en risk att hon faller igen och att vi runt henne då kommer att dras med. Men just nu känns det inte så. Många tankar och mycket av den kraft man kan skicka från hjärtat.

Svar: Så skönt att höra att mina ord har hjälpt! Ledsen att du haft det så svårt... Det är en hemsk sjukdom.

Jag vet ju att jag inte är ensam, egentligen. Men det känns ensamt ibland att vara mamma till barn med Äs.
Jag blir så glad att se att din dotter mår bättre! Härliga nyheter!

Många hälsningar och tack för dina ord
Anorexiamamman

5 Anonym:

skriven

Det är så konstigt , för det går inte att förklara för någon hur det är att vara förälder. Men för oss som vet hur det är, så känner vi igen oss exakt i varandra. Exakt som hon känner känner jag det. Och exakt som du har berättat och funnits för oss som läst, exakt så känner vi oxå. Jag hörde i helgen talas om en mamma här i stan dom har 2 döttrar med äs, de är friska nu och yngsta fick diabetes och gick ner i vikt, mamman var livrädd att det var äs

Svar: Ja, blir man någonsin helt hel.... En del av mig kommer nog alltid vara rädd. Lite rädd vill jag skriva, men innerst inne livrädd. Jag vill aldrig, aldrig tillbaka.

För mig är det, och har varit skönt att se att våra drabbade barn är så lika. För det är inte våra barn som är lika - det är sjukdomen som är samma skit hos alla.
Det var en bra aha-upplevelse för mig

Många hälsningar
Anorexiamamman

6 En%20annan%20%20anoreximamma%20:

skriven

Ja,det är verkligen en djävulsk sjukdom. Känns som den aldrig kommer släppa taget om vår dotter. Hoppas ju förstås att jag har fel!

Svar: Det är KLART att du har fel!! Din dotter kommer bli frisk, ge er inte.
Många hälsningar
Anorexiamamman

7 Skatmamman:

skriven

håller med om att det är den mest djävulska sjukdom som finns. Att läsa din blogg har verkligen hjälpt. Att få prata med någon som varit med om samma situation hjälper oerhört mycket för ingen kan någonsinn förstå hur det är och leva i detta helvete. Träffade i affären för ett bra tag sedan en kvinna vars barn också är drabbad. Hon berättade att hon hade önskat att hon bara kunde hoppa ut genom fönstret för att slippa vara med mer. Jag sa att jag hade önskat att jag kunde gå och hänga mig. Tragikomiskt på något sätt. Men så illa tror jag många har det. Min arbetskamrat vars dotter var sjuk för ca 15 år sedan, kunde inte hålla tårarna borta när hon berättade för mig om att de varit drabbade också... Vad jag vill komma med detta är nog att det är tur vi har varandra. Att vi kan hjälpa och stötta varandra på något sätt. Vi vet att vi existerar, att ingen är ensam i detta även om det känns så många gånger. Vi måste ha tron på att våra fågelungar kommer att bli friska med hjälp av ljus och kärlek.

Svar: Ja, det är hemskt så påverkad man blir av att ha råkat ut för detta. Och att man blir så påverkad att man nästan inte orkar mer... Men, bara nästan! För inte ska den här skitsjukdomen vinna över oss. ALDRIG!

Jag håller med dig - det är skönt att veta att man inte är ensam, och att kunna prata med dem i samma situation, de som förstår.

Kram på dig
Anorexiamamman

8 Anonym:

skriven

Ja det är ingen rolig sjukdom.. Jag fick själv som vuxen och mamma till två flickor ett återfall för ett år sedan. Det är heller inte helt lätt när man ska vara en bra mamma, förebild, kärleksfull fru mm och samtidigt vara så styrd av en dum jäkla röst som skriker på dej. Det går som tur är bättre för mej nu. Jag kunde också känna ibland att det är bättre jag ger upp men inser ju jag måste finnas för mina underbara döttrar. Och i helgen har jag fått skratta igen på riktigt 💕 Hemsk sjukdom och hemskt vad den kan förstöra och förändra en människa.. Kram och styrka till er alla!

Svar: Ja, det är en vidrig sjukdom. Jag förstår att det är jättesvårt att vara drabbad, och dessutom mamma. Härligt att du mår bättre!

Många hälsningar
Anorexiamamman

9 Anonym:

skriven

Den förstör och förändrar inte bara den sjuke utan hela djäkla familjen! Mammor, pappor, syskon, morföräldrar mm mm. Jag är verkligen urarg på vad den gör.

Svar: Precis så är det. Det bästa med detta värsta, det är att det går att bli FRISK <3
Aldrig ge upp!

Många hälsningar
Anorexiamamman

10 Anonym:

skriven

Hej!
Tack för din blogg! Ger kraft att känna att det finns fler som har/ är i samma situation.
Må så gott!

Svar: Ja, visst är det konstigt... Det är skönt att veta att man liksom inte är ensam. Så är det. Du är hursomhelst INTE ensam.
Kämpa på!! Kram till dig
Anorexiamamman

Kommentera här: