Djävulsdansen
Jag är ensam hemma. Nästan iallafall.
Mannen jobbar och döttrarna är på sina rum. Yngsta sover, mellan har stängt mig ute från vår kontrovers och äldsta har flyttat hemifrån.
Jag är ensam/mast i världen. Och jag hade bestämt mig innan för att jag aldrig i livet skulle se Djävulsdansen ikväll. Nope.
Men så blev dagen dum, och jag kände att alla mina tårar ändå var slut, så kanske lika bra att passa på att titta. Hur svårt kan det vara liksom?
Jättesvårt.
Jätteont.
Jättejobbigt.
Jag grät inte. Nej.
Men jag tappade andan.
Mamman i filmen, alla hennes ord ... alla hennes känslor. Sorg, uppgivenhet, skräck, oro, frustration, kämparglöd, tröttheten och ensamheten. Och förstås alla hennes tårar hon inte ville gråta.
Det var jag.
Det var jag!
Det kändes fruktansvärt att se en annan kvinna lika som jag. Och samtidigt känna att jag verkligen inte var ensam. Inte helt iallafall.
Långsamt kommer andan tillbaka. Lite pö om pö sådär. Byts ut mot en klump i halsen och en klump i magen. Ledsenklump.
Fy fan vilken jävla sjukdom detta är.
