anorexiamamma.blogg.se

”Du vet väl att de flesta mammor tar slut när döttrarna blir friska?” Hon lutar sig förtroligt mot mig, sänker rösten och ser allvarlig ut. ”Så, ja det är lika bra att du är beredd, jag har hört sååå många, bara sådär liksom. Poff! Borta. Sen ligger de hemma och är helt slut” Hon hämtar andan.... 
"I flera år."

Jag lyssnar till min väninna, betraktar henne allvarligt och säger efter en liten paus att det i alla fall inte är jag.
För jag vägrar.
Hon skakar på huvudet och skrattar högt. Tycker att jag är rolig. Blåögd.
”TROR du på fullaste allvar att de som drabbas kan välja eller?!”
”Tror du de kunde väja, men valde väggen??” Hon ser på mig med ett leende som en vuxen som just tillrättavisat ett okunnigt barn, och förklarar med tålamod i rösten att jag kommer att hamna där jag med. Som alla andra. Avslutar meningen med att påminna mig om magsåret som inte är borta än, och en del andra små skavanker jag inte fått ur min ryggsäck helt och hållet.

Jag skakar i alla fall på huvudet. Försiktigt obstinat, envist och med egna tankar.
Nej i all sin dar. Jag vägrar faktiskt på riktigt.
monstret har tagit så mycket från mitt barn och så mycket från min familj. Mer av den varan vägrar jag gå med på, och det talar jag bestämt om för min påstridiga kamrat.

Hon håller fast vid sitt och jag känner mig osäker. När jag blir ensam funderar jag länge på vårt samtal.
Jag vill inte in i någon vägg. Jag vill inte ta slut. Jag vill inte ha fler problem. Så är det. Men hur undviker man det?

Jag vet att jag är trött och sliten. Jag vet att jag inte är som förr.
Ingen behöver påminna mig om magsår, onda leder och den enorma tröttheten som gärna vill omsluta sig som en bubbla runt mig.
För jag vet. Innerst inne vet jag. Mer än min välmenande väninna tror.

Jag bestämmer mig för att hitta en strategi.
Mer än någonsin tänker jag lyssna till vad min kropp och själ vill.
Jag tar envist tid varje vecka att äta en bit mat ute med en väninna, och den dagliga skogsrundan med hundarna avstås inte.

Jag lyssnar till hörböcker när jag städar, bokar in de nödvändiga terapeutbesöken och förstår att jag inte ska sluta gå hos min kloka psykolog ännu.
Lite skämmigt, halvhemligt köper jag några vitaminburkar också. Tänker att det inte kan skada i alla fall.

Mannen gillar att umgås, mer än jag och vi tar ett prat om det. TV-kvällar med familjen, mys och levande ljus får stå kvar på agendan, och socialt umgänge, javisst, men lit mer begränsat.

Vännerna (en del) undrar om jag är sjuk, eller bara blivit gammaltråkig. Jag orkar inte förklara, utan håller med om att min nya livsstil är trist, men jag känner att den hjälper.

Och ibland när jag är ute kan jag se solen, känna gladbubbel i magen, och att det där sällsamma, ovanliga, efterlängtade och nästan bortglömda ordet ”lycka” faktiskt finns och att det är på väg tillbaka. Trevande, ovant men ändå.
Och jag vet att det är dit jag ska.
Inte in i nån vägg.