Resvägar
”Hon kan väl ta tåget, så hämtar jag henne på stationen.” Mannen löser det på sitt vis, på mäns vis? Och jag känner hur rätt han har.
Vi har inte tid, vi kommer inte ifrån, och det är svårt att ta ledigt från jobbet där ledighetstimmarna börjar bli ansträngda.
Monstret frestar på.
Indeed.
Mannen är den som har mest tid att försöka få loss idag har jag räknat ut.
Som borde kunna få till schemat om han typ gör våld på sig själv, en sisådär 45 minuter så att han kan hämta henne.
Jag kan också få till det – om jag bryter nacken av mig.
Och det är så det får bli. Med nacken alltså.
Mannen beslutar att det inte går och jag resignerar, orkar inte dividera, jag VET att hon kan ta tåget, men oron över att hon ska svimma där också gör att jag absolut inte pallar.
När klockan närmar sig seneftermiddag tuffar bilen och jag iväg. Jobbet lider och magen gnäller över stressen.
Nacken sitter löst, jag bröt nästan av den när jag jobbade undan allt för att hinna. Jag sätter på stolsvärmen på full sprutt.
Det varma sprider sig upp genom ryggen och räcker ända fram till min onda mage. Jag vet att jag ska sitta såhär i nästan en timme nu, det känns faktiskt skönt.
Och jag vet att Fågelungen inte kommer att svimma och kanske slå sig i huvudet på en tågperrong, på pendeln eller bara på trottoaren bland främlingar.
OM hon tänker svimma eller må dåligt och måste ligga ner får hon göra det i min bil.
Bara vetskapen om det är värt att bryta nacken av sig för att få loss tid.
För vad är väl en bruten nacke mot lite lugn och ro i en mammasjäl.