Korvköpardagen
Vi är på snabbköpet. Ofta hinner jag handla innan jag hämtar henne, men ibland inte. Idag är det en inte-dag.
Hon verkar tycka det är okej, hjälper mig att hämta det som står på lappen, skjuter vagnen och packar kassarna när vi ska betala.
Fast när jag stannar vid köttet vill hon bums veta vad vi ska ha till middag. Och när jag säger korv och potatismos snörper hon på munnen. Svarar rappt ”Inte KORV!” Hon får lite färg i ansiktet, en klädsam rosa nyans som får henne att se fräsch och ännu sötare ut. Fast jag som känner henne, vet att hon är upprörd, och jag känner att jag slingrar mig som en mask på en krok.
Vill stryka henne över kinden, kanske krama henne och säga att jag förstår. Jag förstår att hon inte vill ha korv, att den känns fet, full av onyttigheter och mest bara är äcklig. Hemligheten är nog också lite att jag själv inte är så förtjust i just korv.
Men det är systrarna, och jag vet att Fågelungen alltid tidigare gillat korv och hemmagjord potatismos.
Jag vet att det är Monstret som skriker där inne, fast utanpå –det som syns- är det min älskade unge som mår dåligt.
Jag svettas lätt, tycker det är svårt att stå på sig. Tänker på terapeuten; ”Ställ krav, glöm inte det, för det är viktigt när man jobbar mot en ätstörning.”
Okej, jag ställer krav.
Skakar lätt på huvudet när min dotter föreslår andra rätter. Förklarar lugnt att de andra hemma älskar korv, att jag har förberett och lovat. Tar korvarna och säger att hennes förslag är bra, och att jag lagar den maten imorgon.
Idag blir det korv, mos och sallad.
Fågelungen ser inte glad ut och hon är inte heller glad när det är dags att äta middag. Jag känner mig inte heller glad, egentligen mest ganska skräckslagen.
För tänk om han vinner nu, Monstret. När jag tvingat igenom att vi ska ha korv som han absolut inte vill ha.
Hon tar inte två korvar, utan en, men kompenserar med potatismos och andra tillbehör, så det är väl ganska okey.
Och så gick det första gången jag ställde krav.
