anorexiamamma.blogg.se

 

 

Dagen var egentligen ganska bra. Hon åt frukost, mellanmål, lunch och fruktmellis.  Nästan en halv portion middag men när det var dags för kvällsmackan var det stopp.

Ångesten kom från ingenstans, bytte bort min levnadsglada, kloka tjej till en zoombie. Tomma ögon, stirrande blick och viljelös, bortdomnad och puts väck satt hon där på stolen.
Jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till.
Pratar som vanligt -
– kan man prata som vanligt med sitt barn när hon blir alldeles ovanlig?? - peppar och försöker få henne att röra på olika kroppsdelar så hon känner att hon lever.
Så att jag också känner att hon lever.

Skräcken river i mig och jag vill bara springa ut på toaletten och spy.
Fågelungen har det bergis på samma vis, men av andra orsaker. Hon sitter där så stilla, men jag ser att ögonen tåras smått och det bankar i tinningen på henne. Får hon luft?
Jag påminner henne försiktigt om att andas, långa djupa tag, och håller hennes hand.

Det tar sån tid. Efter 30 minuter är hon fortfarande borta och systrarna som tagit sig svängar ut till köket ser förskräckta ut över förvandlingen. Jag schasar ut dem, och tänker att vi måste prata om det här senare, så de förstår.

Dottern stirrar inte ens frånvarande för hon är inte här, och går viljelöst med när jag skjuter ut stolen och tar henne i handen ut på balkongen.
Den kalla sommarnattsluften väcker hela mig till liv, och Fågelungen så pass att hon kan krama mina händer och spritta med tårna när jag ber henne.

Vi tittar på månen som lyser orangeguldgult på himlen, stor, vacker och mäktig. Det är rofyllt ute, och jag försöker fylla mig själv med naturens lugn.

Det prasslar inne från köket och jag ser hunden springa förbi med Fågelungens nattmacka i munnen. Mindre passande ord väller ur mig och jag springer in i köket och lagar snabbt till en ny smörgås medan jag svär efter den flyende tjyven.
Går ut och hämtar mitt barn som står som fastgjuten på samma ställe och tar henne med mig in i köket medan vi småpratar. Jag småpratar.
Hon kan nu nicka eller skaka på huvudet, inte mycket men lite.
När hon sätter sig framför kvällsmålet försvinner hon ut i periferin igen. Jag tar henne under armen och vi strosar en stund i huset, vattnar blommor och jag småpratar.
Är det rätt att göra såhär? Ska man sitta kvar kanske? Ska jag ge upp direkt? Vad är bäst att säga och vad är bäst att inte säga?
Hela tiden brottas jag med mig själv och den svåra förtvivlan som vill kasta sig ut ur mitt inre, skaka henne, skrika åt henne och bara tvinga henne att äta.
Istället smeker jag henne över kinden, påminner henne om att jag älskar henne mer än det finns stjärnor på natthimlen, mer än alla sjöar i världen och mer än hela universum och förstås  att jag är där med henne.
Hon är måhända ensam i sitt inferno men jag är här, bredvid.

Det rasslar till och den fyrbenta tassar försiktigt förbi igen, denna gången med macka nummer två. Jag tappar konceptet totalt och springer efter, rappar till den lilla kroppen så mackan far ut ur munnen och hunden skriker chockat.
Smörgåsen är dregglig och Fågelungens lilla ögonsten stirrar upprört på mig. ”Du SLOG mig” signalerar hon ilsket med sina små pepparkaksögon. ”Du SLOG mig!”.
Jag kan inte hålla mig, utan daskar till henne en gång till, hårt,  och hon tjuter, snor med sig sin trofé och springer vidare.
Jag går in i köket och städar upp resterna, de många tårarna går inte att mota bort.
Torkar mitt våta ansikte, kommer på att dottern är kvar där ute, var var det nu jag lämnade henne? Jo, hallen – på exakt samma ställe står hon kvar.
Jag behöver inte oroa mig att hon är arg, eller förebrående, sådär som hon skulle varit förut, om hon kom på mig med att straffa hennes lilla hund.
Hon stirrar bara rätt ut i ingenstans, och går med mig tillbaka in i köket.
När jag frågar om det kan gå att få i henne mat och dryck skakar hon nästan osynligt på huvudet och försvinner bort i dimman igen.
Jag kramar henne länge, stryker henne över håret och säger att hon måste äta. Håller henne tätt intill mig, och berättar att mat är hennes väg tillbaka till livet. Att hon måste ha mat för att alls kunna leva. Att bilar inte kan köra utan bensin, att hennes älskade små hundar måste äta för att finnas och att hon också måste äta, varje dag, för att kunna må bra.
Jag känner att hon hör mig och när hon går iväg efter att jag tagit undan tallriken och glaset ser jag spår av tårar.
Hon är en stund i badrummet och försvinner tyst in på sitt rum utan att svara när pappa säger god natt och utan att ta kontakt med mig.

Jag sitter ett tag, försöker få ordning på mina känslor och tankar.
Städar lite i köket, lyssnar till nattens alla ljud, tittar ut på himlen och inser att jag måste sova om jag ska orka vara vaken imorgon.
Det orkar jag inte!!

Släcker i huset, klappar katten god natt, tittar till döttrar och man och går in till Fågelungen.

Hennes ögon är tårfyllda, och hon ligger blixtstilla men sover inte. Hon makar på sig och kryper intill när jag glider ner under täcket.
För första gången på några timmar kan hon prata, och hon säger tyst att hon är så rädd att jag ska bli sjuk, att jag gör för mycket och att jag inte ska orka. Att livet är svårt och att hon hatar sig själv. 

Jag kramar henne, viskar att jag kommer att orka, finnas där för henne och att jag älskar henne varendaste dag. Oavsett vad.
Och så tänker jag att om det finns en Gud...? 
Så finns han i alla fall inte här.