Sover hon, eller är hon död?

När döttrarna var nyfödda vad jag alltid rädd att de skulle dö. Sluta andas, försvinna någon annanstans, ja bara att de en dag skulle fattas mig. 

Den känslan har jag lärt mig att hantera och leva med. Som de flesta föräldrar kan jag tro. När man fått det finaste som finns i livet, det som är viktigast av allt, är man rädd att mista det. Att det ska försvinna, liksom bara vara borta.

Jag borstar tänderna, släcker och förbereder natt. Alla sover utom jag. Och katten. Hon följer mig i mina göromål, och känner min oro tror jag, för hon är snabb på foten att följa med in till dottern.
Det är andra gången i kväll, och jag bara måste kolla att hon andas.
Det gör hon. Lugna tag, öppet ansikte och en liten vovve i armkroken.
Hon är inte död. Hon sover.

Kanske jag också kan försöka sova. En liten stund bara.