Framme
Framme
Resan är slut. Milen också, och jag med. Det susar lätt i mina öron när vi checkar in på det stora hotellet, och det känns som om jag går i en bubbla.
Vinkar lite igenkännande till medtävlande, tittar på folk som rusar av och an, lyssnar till det främmande språket och känner ett pirr av förväntan inför helgen.
Hur ska det väl gå?
Vi parkerar bilen och släpar koffertar, hundsaker och annat smått och gott vi packat ner inför våra hela tre nätter på hotell.
Galet mycket, vad tänkte vi där liksom?!
Vi får gå två gånger och jag svettas som en gris när vi äntligen rastar hundarna och trycker in oss alla i den lilla kubformade hissen. Vi aktar svansar och tassar när dörrarna slår igen och skrattar åt våra spralliga fyrbenta när de studsar runt på heltäckningsmattorna i de enormt långa korridorerna fram till vårt rum.
Middagen är klar och vi har med oss kvällsmål.
Nu ska vi packa upp och bada tre hundar.
08:00 börjar det imorgon bitti. Med frukost och sen till tävlingarna.
Fågelungen är blek och tystlåten. Ler med en grimas och säger att hon känner sig konstig. Inte konstig, svimmakonstig, men konstig liksom.
Jag håller ett öga på henne och motar bort skräcken som vill komma krypande med iskalla händer, ett fult leende och helst stanna inunder min hud.
Bort – BORT!!
Jag tänker vara glad.
Jag tänker vara lugn.
Jag tänker fortsätta tänka att det tar tid att bli frisk. Det tar tid att läka en trasig kropp och själ.
Min dotter lägger sig raklång på sängen med slutna ögon och en hund i famnen.
De andra ordnar jag, badar och packar inför morgondagen. Småpratar lugnt, klappar henne på kinden och tar fram kvällsmål.
Hon äter allt, men känner sig i alla fall konstig.
Jag frågar om det är ångest – ”vet inte.”
Tror du att du ska svimma? ”Vet inte, tror inte det” Hon hänger med huvudet och ser fortfarande vit ut i ansiktet, pratar tyst och har ringar under ögonen.
Jag svär tyst för mig själv, jävla sjukdom, fuck off!! Kramar om henne och släcker i sovrummet. Rastar hundar och sitter en stund med kompisen och en kopp te innan vi också tar natten.
Vägrar tänka tanken att Fågelungen ska må så här imorgon bitti också..... – För imorgon är en ny dag. Basta!
Och morgondagen är sannerligen ny.
Fågelungen är pigg, beslutsam och stark. Tävlar, är fokuserad, dricker och äter på sina tider. Vinner gör hon också (!!) och hela mitt mammahjärta svämmar över av glädje och stolthet.
Här är hon alldeles framför mig, strålar som en lysande, glad och varm sol. Hela hon glittrar och glänser, och jag blir glad av alla som kommenterar hennes nyvunna styrka, karisma och glädje.
Det bubblar i mig.
Glädjebubbel, och när ingen ser –tror jag- stryker jag bort envisa tårar som inte accepterar att jag motar bort dem.
De hänger glatt och oförskämt i mina ögonfransar, och jag skrattar och skakar lätt på huvudet. Jaja, häng där då!
Ler lite mer när en bekant tycker jag är söt som blir så glad när hunden vinner. Såklart jag blir glad när hunden vinner.
Men tårarna gråter jag förstås för Fågelungen som håller på att vinna tillbaka sitt liv,sina dagar, sin styrka och sin egen vilja.
Priset betalar vi på seneftermiddagen, monstret ger sig inte utan strid.
Fågelungen vissnar som en slokande blomma, och trots alvedon/ipren och extrapyssel kommer huvudvärken, yrseln och uppgivenheten som ett brev på posten. Vi äter och så stupar hon i säng igen.
Jag rastar hundar medan hon vilar och det är svårt att inte smittas av min dotters tysta, bleka och sköra sinnesstämning.
Fågelungen svettas och fryser om vartannat, mår illa av maten, men tar nästan allt. När hon bäddar ner sig kramar jag henne godnatt och hon vill inte släppa taget om mig.
Det gör inget, vi gör plats åt oss båda, och ligger ett långt tag under täcket tätt, tätt ihop.
Hon luktar gott, ser trött ut men ler lite när jag påminner om dagens bravader. Jag påminner henne också om att det är svårt att vara stark, att det är tungt at vara modig och alldeles utmattande att vara starkare än starkast. Men att hon klarar det och att hon en dag kan se tillbaka på sin kamp och veta att hon fixade det och blev frisk. Hon har gjort mer än mest, och biten som är kvar av Bli-frisk-vägen, är inte så lång.
Hang in there!
Så går helgen.
Och vi går med. Tävlar, äter, skrattar, vinner, upplever och LEVER!
Vi packar, kör hem, och sparar våra minnen av den underbara resan långt inne i vårt inre.