Olikheter
”Så synd att det är en sådan skillnad mellan kropp och själ”
Jag lyssnar på radion. Har pluggat in båda de där hårda, runda plastgrunkorna i mina ovilliga öron. Världen utanför är just utanför, bortstängd och en bit bort. Det är liksom tyst, förutom rösterna i mina lurar.
Jag har tröttnat lite på att lyssna på Storytel morgon, middag, kväll, och bryter av alla mina böcker med radio.
Det är underbart intressant att kunna välja program och inriktning på mitt lyssnande alldeles själv! :-)
Just nu lyssnar jag på ett intressant program om fobier. Det pratar om mat, om spindlar, om mörker och om hundar.
Fast egentligen handlar allt de pratar om om rädslor. Om en rädsla som är så stor att den begränsar ens liv.
En fobi.
Radioprataren är käck, rapp i truten och tanken och har en massa funderingar. Sådär som radiopratare verkar ha.
Han och kollegan ringer upp en psykiater, en doktor i människans kropp och själ, och vi lyssnare får ta del av hennes kloka ord.
Hon svarar på en hel del frågor, och konstaterar sedan lugnt att det blivit så tokigt, att det är Så synd att det är en sådan skillnad mellan kropp och själ.
Hon förklarar att om man brutit ett ben, fått en inflammation eller till exempel drabbats av en allvarligare sjukdom går man till en läkare.
En läkare som hjälper att få kroppen frisk, och vanligtvis anses detta som helt normalt. Inget man skäms för, eller undviker.
Men när själen får sår, när man blir sjuk, mår dåligt och livet kanske blir alldeles upp och ned, då finns det fortfarande ett stopp för många mot att söka hjälp.
Och detta gäller både drabbade och anhöriga.
Radioprataren babblar vidare, skrattar och guidar lyssnarna vidare till andra platser och tankar. Kollegan deltar med liv och lust i samtalet och de tackar bägge läkaren de talat med.
Jag slutar lyssna på dem.
Glider iväg i tanken. Hör meningen igen, och tänker att det är så sant.