Terapeut-fortfarande
Jag har fått frågor om att gå till psykolog, och så här ser det ut för mig;
Det är dyrt att gå till henne. Det är jobbigt och det tar en massa tid.
Och svar ja.
Jag går fortfarande dit, hela den här tiden med en sjuk fågelunge har jag gått till henne, aldrig bokat av, aldrig ändrat, bara gått.
Jag vill att min dotter ska bli frisk. Jag SKA orka hela vägen. Jag har gett mig sjutton på att vara stark.
och jag skulle inte klara att vara starka-ensamma-mamman hela vägen själv.
Så jag fick hjälp.
Jag får hjälp.
Och jag jobbar hårt på att ta emot den, eftersom jag är en sån som liksom "kan själv".
De flesta ätstörningsmonster får bra fäste i huvuden på sådana klarar-allt-själv-personer. Då kan de sitta där inne i hemlighet och befalla/viska/kräva fram sina lögner. (De fördelar sina gracer både hos den drabbade, och resten av familjen)
De är smarta, envisa och starka.
Det känns osmart av mig att låta monstret få fästa hos oss bara för en jag-vill-klara-mig-själv-grej.
Och det är värt alla korvören jag skrapar ihop och betalar min pratdoktor med. Det är värt all tid jag lägger på att köra alla mil till henne och det är till och med värt att jag många gånger mår dåligt efteråt.
För jag känner att jag står på benen när det blåser. Jag känner att jag orkar mer än jag aldrig orkat ensam.
Förstås tänker jag också att min dotter ser att jag kan ta emot hjälp. Och det hoppas jag har påverkat henne att känna att hon också kan klara att få hjälp.
Man måste inte kunna allt själv.
Faktiskt.
Man måste inte kunna allt själv.
Faktiskt.