Kompisäta

 
 
 
 
 
”Mamma, jag funderar på att ta chips till kvällsmål”
Fågelungen vandrar lite, vrider händerna och ser lite olustig ut till mods. Hon berättar att hon är sugen på att ta chips, men att det känns svårt….. ?

Jag är snabbt i köket och tar fram. Suckar inombords när hon blir avvaktande och allvarligt kommer på att hon nog inte vill ändå… Kanske?
Hon vet inte?

Jag frågar om hon vill ha hjälp och det tror hon nog att hon vill. Eller, hon tror att hon evetuellt ska ta något annat. Chips är ju i alla fall … sådär.. ?

Hon ser lättad ut när jag säger att jag också kan äta, och nickar på min fråga om det känns lättare för henne om vi gör det tillsammans.

Ja, och så gör vi helt enkelt det. Äter chips ihop. Som vi gjort så många gånger förr, under så många år.
Fast ändå känns det ganska nytt, och en hel del ovant.