anorexiamamma.blogg.se

Egentligen handlar bloggen inte om storasyster. Inte lillasyster heller.
Bara om den fula sjukdomen Fågelungen drabbats av.

Om monstret som flyttat in, och som vi alla så hemskt gärna vill bli kvitt.

Genom den här.. kanske vi kan kalla den "monsterresan", har jag lärt mig massor om ätstörningar.

Om anorexi att det tar en fruktansvärd tid. Mycket mera tid än jag någonsin kunnat drömma om. Och att det påverkar alla i familjen, också det alldeles förfärligt mycket mer än jag någonsin kunnat tro.

Fågelungen har världens bästa storasyster. Hon har världens bästa lillasyster också, men det här inlägget handlar om vår äldsta dotter.

 

Storasyster är en speciell person.
Alla är förstås speciella, men just vår storasyster är speciell på ett speciellt sätt.
Hon är vacker.
Blond. Fantastiska blå ögon.
Långbent, stark kropp och fina drag.
Storasyster har två intressen i livet. Hästar och datan. Resten bryr hon sig inte så mycket om.

Hon gillar inte fester, hon dricker inte och hon håller sig lite på sin kant. Gillar inte telefoner, ovana för henne situationer, och ställen där många människor samlas. Egentligen gillar hon inte så där jättemånga jättemycket heller. Bara vissa utvalda.
Som Fågelungen.

Storasyster har alltid älskat mellansyster.

Följt min växande mage. Frågat. Tittat. Funderat. Följt med till BB, klättrat upp i sängen och andlöst hållit sin lilla, lilla babysyster.

Funderat över den lilla kroppen, hennes känslor och tankar. "Mamma, förstår hon att jag är hennes storasyster?"
"Mamma, alltså, hon är så vacker." Allvarliga kornblå ögon, rätt in mina. Försäkrar sig om att jag förstår att babyn är speciell.
Det förstår jag.

Åren går. Storasyster har tålamod med lillasyster. Leker med. Pratar med. Sjunger med. I lagom doser.
Ofta vill hon vara ensam.
Ofta hamnar hon och jag på kant med varandra.
Ofta skriker jag på henne i tonåren.
Gråter en skvätt och går för att be om ursäkt senare. Då är de båda, ler och långhalm, på samma rum. Tysta, ritar, lyssnar på musik, spelar spel eller på väg till stallet. Lillasyster hjälper storasyster när hon har svårt med andra barn. När vi vuxna kräver lite för mycket.

Så kommer den riktiga lillasystern. Jag väntar på storasysters reaktion där på BB och upptäcker att den aldrig kommer.
Hon håller babyn en kort stund, och lämnar sedan över henne till mellansyster som ivrigt upplåter sin famn till den lilla.

Mina tre flickor är underbara. Storasyster som älskar -numera -mellansyster, och mellansyster som älskar båda sina systrar, både den stora och den lilla.

Dagarna går. Livet också. Det går fort med tre levnadsglada flickor, man, hus och arbete. Vi flyttar, landar, bor ett tag och flyttar igen. Lever våra liv liksom.
Sådär som de flesta trebarnsfamiljer gör.

Storasyster har sitt att slita med. Det kostar på att inte vara som alla andra, i en värld där alla helst ska vara samma lika. Inte sticka ut. Inte vara udda. Inte utanför ramen. De flesta konstaterar att hon är så vacker, den äldsta. Så det förstår man, att hon är helt och fullt som alla andra.
Jahaja.

Livet går upp och ned. Mest ned, när jag tänker tillbaka.
Slutad skola, slutad glädje och sluten själ.

Storasyster är hemma länge i slutet av tonåren, vilar och återhämtar sig. Grundskola, gymnasieskola och en sudd högskola kan vara mäktigt.
Övermäktigt.
Hon vill inte gå ut. Hon vill inte vara med oss. Bara syster når in, mellanstorleken såklart.

Så ljusnar dagarna så smått. Storasyster får tillbaka sitt skratt, och hon njuter av dagarna med våra hästar.
De fyrbenta vi skaffat för att få henne att leva gör sitt jobb.
Vår äldstas klarblå glittrar mer och mer. Skrattet kommer långsamt tillbaka och jag andas försiktigt ut. Mitt stora barn älskar hästar. Alldeles otroligt jättemycket.
Och jag älskar henne.

En tid är det lugnt.
Den där tiden jag inte förstår att vi plötsligt är fler i familjen. Tiden jag tror fungerar som den lyckliga.
Tills Fågelungen en dag är Fågelungen, och inte mellansyster längre.
Tiden då allt blev svart.

Storasyster är tyst.
Ser på.
Vad tänker hon? Jag vet inte.
Jag hinner inte fråga. Jag hinner inte se. Jag hinner inte med.
Världen gungar, och mitt i sitter jag fast och försöker överleva chocken och slåss mot ett flinande monster.

En sen kväll bjuder den äldsta in mig till sitt rum.
Vi sitter i sängen. Hon är allvarlig.
Stora blå ögon. Viker in de långa benen under sig, säger at hon vill berätta en sak.
Jag väntar. Hon också.
Tar fram en fusklapp.
”Det blir lättare så mamma”

Böjer huvudet och jag ser mest en elegant hals och ett blont hårburr och lyssnar till orden.

Hon stakar sig lite, prasslar med pappret, men berättar hur det är för henne.
Att hon är annorlunda, lite ensam, sådär vid sidan om. Att hon förstår allt, men inte kan. Inte kan vara som alla andra.
Hon ser att jag gör allt och hon vet att jag kommer att bli trött. Hon oroar sig.
Läser vidare, och jag ser på hennes kropp att hon inte vill bli avbruten.

Hon har konsumerat ätstörningsinformation på nätet. Vet massor, och förklarar att det kommer att bli ett helvete.
Mammorna är viktiga säger hon. Mammorna måste finnas där, om fågelungarna ska bli friska. Hon vill att jag ska ta hand om mig, så jag kan slåss för lillasyster.
”Mamma, jag ska hjälpa dig allt jag kan. Och jag kanske är jobbig och annorlunda, men jag ser. Jag ser mamma”

Jag snörvlar till, och hon ser orolig ut, fast jag förklarar att jag älskar henne, och att jag blir så rörd över hennes fina ord. Att vi ska slåss tillsammans, slåss allt vi kan, för att få bort monstret.

Hon ser eftertänksamt ut genom sitt fönster. Sommarnatten är ljum, och vi hör livet pågå där ute. Fåglarnas nattsång blandat med skogens djur som roppratar med varandra. Vinden som fångar blommor och äng och blåser mjukt fram och tillbaka.

”Du, Fågelungen skriver ibland. Hon skriver om det som händer med henne. Läs inte sånt på nätet mamma”
De blå ögonen ser bestämt på mig. Vill att jag ska ge henne mitt tysta medgivande.
Kan jag det? Vad säger hon egentligen? Kan det finnas ett svar på hur vi ska få Fågelungen frisk i texterna?
”Mamma!” Hon betraktar mig lugnt. Säger allvarligt att jag aldrig får läsa det. För jag kommer inte klara det.
Men att hon kan, hon är modig och mycket starkare, så hon kan. Och hon säger till om hon tror jag måste veta.

Jag blir chockad av informationen. Känner hur rädslan river i mitt inre. Jag är så rädd att mitt lilla barn ska dö.
Mitt äldre barn, hon som går genom livet och inte alltid har koll, har full koll. Hon vet att jag är sjuk av oro och skräck.
Vaktar på mina ord, lyssnar till vad jag säger och tar emot kramen lite kort.
Jag vet att hon inte vill vara nära, så jag smeker henne fjärilslätt över kinden, säger att jag älskar henne, alltid och evigt, och att det mesta av kampen är för föräldrarna.
Hon skakar på huvudet och säger bestämt att hon också ska slåss.

Sen tycker hon att jag ska gå. Det ser jag.
Jag torkar snabbt tårarna på vägen ut, och hinner se henne sätta sig tillrätta vid datorspelet med katten i famnen.

Åh, att livet ska vara så svårt!