Kan du berätta?
Hon lyssnar knappt klart.
Eller jo, det gör hon, men jag hör att hon väntar på att jag ska göra en paus, och ta ett andetag för då vill hon prata.
Jag drar lätt efter luft, och stannar upp i det jag berättar. Det är ändå inget kul, när den man pratar med inte lyssnar.
”Men varför har hon fått den här sjukdomen? Har du frågat henne om det?” Min mamma funderar högt men vill också ha ett svar.
”Varför bröt det ut egentligen och varför har hon fått tillbaka det nu?? Åh, och jag som trodde hon var frisk nu!!”
Jag svarar som så många gånger förut, att Fågelungen är sjuk. Hon har en sjukdom hon inte själv bestämmer över, och såklart att hon varken vet varför hon drabbats eller varför den inte gett med sig.
”Jamen, jo, det där har du ju sagt förr, men VARFÖR har hon fått sjukdomen?? Kan du inte prata med henne, eller kanske ska jag??”
Sakligt svarar jag henne att jag inte heller vet varför just jag har så svårt med min mage. Eller varför en av mina bästa väninnor drabbats av bröstcancer. >
Jag säger lugnt att man inte vet varför man drabbas av en svår sjukdom, och varför i allsindag skulle jag fråga Fågelungen om anledningen till att hon drabbats av en psykisk sjukdom?? HUR SKA HON LIKSOM KUNNA VETA DET?!
Det lugna håller på att försvinna och jag känner stressen fladdra i magen. Det känner min motpart också, och hon lägger sig platt.
No shit Sherlock.