Nästan glömt...


Vi är på resande fot. 
Utomlands, tävlar igen, och trivs inte såvidare värst bra i värdlandet. Men det får gå, vi har kul mestadels, och njuter av att upptäcka, uppleva och bara vara lediga hemifrån. 
 
Sista kvällen drar vi över mattiden. Det känns ganska okey, jag klarar det bättre än förr, och Fågelungen säger ju aldrig något om det. 
Vi klättrar in i bilen, kompisarna nämner inget om middag, kanske är de inte hungriga, kanske är de artiga och inväntar oss. Jag känner hur det pickar i mig, pockar, påminner om det där behandlaren sade en gång för länge sedan; 
Glöm aldrig att hennes mat är hennes medicin. Typ som hennes hjärtmedicin, håll tiderna. 
 
Jag glömde aldrig de där orden för nästan två år sen. Och efter dem har jag vart slav under klockan. 
Fast idag är jag sen, och just som jag tänker ta ordet säger Fågelungen att hon undrar när vi ska äta, hon är hungrig. 

Hon bara säger orden som om de vore det mest naturliga i världen. Och egentligen är de ju det. Hon har sagt dem så många gånger förr, fast för så länge sedan att jag nästan glömt dem. 

Nu hoppar jag till och blir alldeles perplex. Och alldeles väldigt mycket glad. 
JÄTTEGLAD!! 

Ser på henne i backspegeln, ler och talar om jag jag bubblar av glädje över att hon känner och säger att hon är hungrig. 
För när gjorde hon det senast? 

Denna enkla lilla sak. 

Glad
l
a
d