anorexiamamma.blogg.se

 

Mötet närmar sig sitt slut, och min latte är också slut. Jag packar ihop datorn, mina saker och strosar mot bilen.
Startar i lugn och ro och styr den mot möteslokalen. Hittar en parkering nästan precis utanför, sätter på lugn musik och lyssnar, medan den fyller hela bilen med behagliga toner.

Idag har Fågelungen ätit i en dryg vecka, och det känns fantastiskt!
Hon är närvarande, positiv, glad och väldigt fokuserad. Bestämd och full av kämparglöd. Hon.Ska.Bli.Frisk.
Citat Fågelungen.

Och nu har hon varit på sitt första möte på Frisk och Fri (Riksföreningen mot ätstörningar), ett möte för drabbade, där man lägger fokus på just det att bli frisk.
Jag undrar hur det gick? Om det var bra? Om hon blir lika berörd som jag blivit de gånger jag också varit där på möte, fast förstås för anhöriga.
Frågorna snurrar i mitt huvud, sådär som det gör när man undrar tusen saker, men inte får svar.

Samtidigt öppnas dörren och jag ser en Fågelunge komma ut.
Inte min, utan någon annans.
Hon är bräcklig, tunnare än tunnast och när jag ser henne få öga på sin bil, vinka lätt till en förälder (?), gör det ont i hela mig.
Jag betraktar henne medan hon allvarligt hoppar in i bilen, skymtar snabbt de tunna benen medan jag ser henne plockar med sin väska. Hon har svarta superduperkorta shorts, en grå topp som slutar över den ihåliga magen och tunna spagettiarmar som petar ut från andra änden av linnet.
Håret är glanslöst och de stora ögonen är blå med mörka ränder under. 
Och jag vet att där sitter en mamma eller pappa inuti den mörka bilen som är full av sorg, vanmakt och gränslös oro. Jag vet det, och jag liksom känner det...

Jag drar till mig blicken, fastnar på ytterligare en Fågelunge, en lång, jättejättesmal och lika allvarlig.
Hon har lite mer kläder på sig, men ändå inte täckande, och det är svårt att inte bli berörd av de utmärglade och hungriga kroppsdelarna hon går omkring med.
Ännu en bil startar, och tar med sig ytterligare en Fågelunge hem.

Mitt fantiserande om vem som sitter i bilarna, vilka liv de har och hur det ska gå för dem, avbryts av min egen Fågelunge som närmar sig.
Hon vinkar lite och hoppar in bredvid mig. Replikerar snabbt på min fråga med att hon mår fint och undrar hur jag mår?
Hon gör oftast så, och man kan lätt bli bortfintad om man inte är medveten om hur hon samtalar.

Så vi sitter där och mår ”Tackbarafintochjättebra” och kör genom stan.
Småpratar  lätt om hur det ser ut inne i lokalen och jag berättar lite från de gånger jag varit där.

”Det känns knäppt, men alltså…. Herregud vad jag känner mig… stor” Min dotter ser allvarsam ut, ser genom fönstren och pillar på sina ben.
”De var så himla tunna, jag var bara som en … JÄTTE”

Jag blir tagen på sängen. Märker att hon inte alls mår bra, och känner hur oron hugger tag i mig.
Vad är det egentligen som händer?? Jag hade väl kanske tänkt att min dotter skulle gå på det här mötet och känna sig stärkt i sitt beslut att bli frisk. Att hon skulle hitta inspiration att slåss än mer mot monstret.

Istället hittade monstret inspiration att slåss mot min dotter.

Fågelungen kan plötsligt inte prata helt med mig. Hon stänger av lite, försvinner och bara upprepar att hon är tjock. Att hon är stor. Att hon har feta lår, mage, armar och att allt bara väller ut.
De andra tjejerna var så smala, tunna, fina och vad hade de väl tänkt om Fågelungens kropp. Denna enorma kroppshydda….?

Jag pratar med henne, försöker nå henne.
Hon sitter på en flotte ute i Atlanten och jag har en tandpetare att veva henne i land med. Jag når inte fram och känner hur oron klämmer runt mitt hjärta. Jag fryser och är plötsligt livrädd.
Det var ju jag som ville att hon skulle gå på möte, har jag sabbat allt nu?

Fågelungen sitter stilla på sätet, det är tyst, men jag liksom hör hur monstret skriker och väsnas inne i henne. Befaller och domderar.
Jag minns första dagen på Capio. Hur de talade om att det var täckande kläder som gällde, att man inte fick ha linne eller kortkorta kjolar eller shorts. Det kunde vara triggande för andra.
Nu förstår jag den biten till fullo.

Min dotter sitter som en knarkare bredvid mig, stirrandes på en sil hon inte kan få. Skakar lätt och är uppfylld av allsköns hemskheter långt in, bort, i sitt inre. Och jag når inte fram ..

Skräcken fortsätter riva i mig och jag får paniktankar som heter duga. Ruskar mig själv mentalt tillbaka, och ber -befaller- mig själv att skärpa till mig.
NU!

Smeker Fågelungens kind lite lätt, berättar att nu har monstret grepp om henne. Att han jobbar som en gris för att få henne dit han vill.
Klämmer hennes lilla hand och ber henne slåss tillbaka.
Ge dig INTE!!

”Han ljuger” säger jag bestämt. ”Han hittar bara på. Minns nu vad du vill egentligen, minns att du vill till oss, vi som är på den friska sidan”

Hon svarar tyst, ”Jag är tjock. Jag är gigantisk. De var så smala….. Jag är tjock. Tjock!!”

Vi pratar vidare. JAG pratar vidare, peppar, berättar att de där tjejerna, för jag såg dem, de var mycket sjukare än hon. De hade inte kommit lika långt på väg och de hade säkert många och jobbiga fysiska åkommor.
Samtidigt som jag pratar förbannar jag att hon såg dem. Kunde de inte bara klä sig anständigt!! Fan!

Staden börjar försvinna så smått, bilarna också och ljuset ute förvandlas till vackert kvällssken.
Jag skruvar upp lite för musiken, hoppas den ska lugna Fågelungen lite i alla fall, och så är jag tyst ett tag.
Lyssnar till ekot av monstret, hör förstås inte, men ser vad han säger på dotters allvarliga uppsyn.
Undrar hur det blir nu med kvällsmålet? Ska jag fråga?
Nej, jag törs inte.

 Vi kör en bit till, och jag ser Max där framme, fast fortfarande i min fantasi. Det är nog någon kilometer kvar eller två.
Jag frågar henne vilka shakesmaker hon hittills testat. Om de var goda och vad hon tänker om resten?
Lyssnar till svaren och berättar för henne historien om när hon chockade mig svårt och åt en lyxshake efter år och månader av svält.
Hur det bubblade i min mage –det gör det än bara vid minnet- av lycka att hon åt, och hur härligt det var att ha henne närvarande igen. Att se henne sluta svimma, skratta mer och inte vara så yr och trött.
Att det var underbart att börja hoppas på en framtid igen. Jag smeker henne på benet och säger att hon är modig och stark. Att det är svårt och tufft att våga vara stark. Att det är okey att få känna sig liten då och då.
Och att jag är med henne, varenda dag.

Frågar samtidigt hur hon tänker kring kvällsmålet.
”Jag är inte sugen på nåt” Hon betraktar allvarligt något jag inte vet vad det är, och det känns hopplöst uppgivet i mig. Jag vill stanna bilen, lägga mig på rygg på en gräsmatta, glo upp i himlen och bara gråta en skvätt.

Det gör jag inte. Jag förklarar istället att mat är medicin.
Att hon vill leva utan sitt monster och att hon kan det, hon KLARAR det. Men det kostar och är svårt.

Hon är tyst länge, så länge att jag känner hur det kliar i hela mig.
Jag är också tyst.

Så säger hon att det enda hon är sugen på är en lyxshake och vi har åkt förbi Max. Jag vänder bilen på en femöring och innan vi hunnit blinka är vi på plats. Beställer och hon har den goda shaken i sin hand några minuter senare.

Vi har lagt min jacka över hennes ben, som hon inte står ut att se samtidigt som hon äter. Hon tycker hennes stackars tunna små ben är överfeta och jätteäckliga.
Jag passar på att tanka bilen, köper en kopp te på macken så att vi äter/dricker ihop. Jag vet att det är lättare då.

Och så kör vi långsamt och med några extrasvängar för att hålla ångesten stången, hemåt och plötsligt är monstret borta.
Lika snabbt som han kom är han borta, lämnar oss utpumpade och lite trötta, som alltid efter en dans med honom.

Jag vet att han kommer tillbaka. Och då ska han också få på käften.
Då ska han också få en lyxshake, ett stort mål mat och en befallning om att bara dra.

Det är dags att bli frisk. Och då finns ingen plats för honom mer i Fågelungens -vårt- liv.

Tack så mycket hejdå.