Försiktig positivism

 


Jag har städat.
Jag har tvättat.
Jag har hängt kläder.
- Nu hänger jag kläder.

Jag har diskat.
Jag har dammsugit.
Jag har lagat mat.
Jag har tänkt ledsna tankar.
Mest hela dagen.
Suck.

Huset skiner, äldsta dottern har hjälpt mig på jobbet, så jag ska hinna göra alla vardagliga saker, mellandottern överkom sin ångest och drog iväg på hundutställning med kompisarna. Yngsta dottern har inte hetsätit på några veckor.

Jag viker och hänger det sista. Tänker att jag stod här förra året och trodde Fågelungen skulle dö.
Det gjorde hon inte.
Hon dog inte – hon kickade ut monstret och kämpar som en galning varje dag för att hålla honom borta.
Hennes hår är långt och friskt, ögonen blå och kvicka och munnen rapp. Hon dog verkligen inte.

Nedanför terassen står Lillasyster. Jag betraktar henne medan jag pysslar med mitt, och stannar upp när jag ser henne krama sin fina häst och plantera en stor puss på den glada mulen.
Bästa vännen, den stora svarta med de kloka ögonen pussar så gott hon kan tillbaka på hästvis, och så ser de nöjda ut båda två.
Kärlek mellan ett djur och en människa är sällsamt vackert, och speciellt fint när en behöver den andra alldeles extra mycket.

Jag hör hur det blåser lätt i trädkronorna, känner plötsligt solen på min kropp och märker att jag är trött, men också lite hoppfull.

Ett ätstörningsmonster har vi nästan jagat ut, och även om det känns som om jag inte alls orkar en kamp till, så ska vi klara det!
Vi är redan på väg.

Istället för att fortsätta städa hämtar jag datorn, bäddar ner mig i ett täcke på terassen, skriver en liten trudilutt och blickar upp på himlen.
Den är alldeles klarblå med mjuka bomullsmoln som i rör sig i sakta mak med sövande rörelser. 

En svag doft av grill når min näsa, och jag hör mannen sätta på lite musik medan han förbereder middagen.
Livet kanske inte bara är dumt. Livet består ju faktiskt också av dofter, värme, blå, blå himmel och skratt. 
Jag hör Lillasyster småprata med den fyrbenta, lyfta på hovar, rykta och pyssla. Hon låter lugn och glad på rösten. 

Och så bestämmer jag mig för att ledsna tankar äga ej tillträde resten av dagen. 
Bara glada. 

 
1 A:

skriven

Men åååhhhh... Håller alla tummar jag kan för er.
Förb... eländiga jäv... Monster som inte kan hålla sig borta från våra unga tjejer!!
Kramar i massor!!

Svar: Tack för tummarna. De behövs. Kram tbx
Anorexiamamman

2 Sandra:

skriven

Hej!
Trillade in på din sida när jag googlade "vårdbidrag anorexia"
Fick ni något bidrag från FB?
Hur mår din Fågelunge idag?

Min dotter är 14 år och har snart legat inlagd på dygnet runt vård i tre månader.
Det är ett h-vete och jag har ständigt dåligt samvete för att jag "lämnat bort" henne. Men jag orkade inte längre och behövde hjälp innan jag själv kraschar.
Samtidigt måste jag hela tiden tala om för mig själv att det är det bästa för henne och för oss runt omkring henne.

/Sandra

Svar: Hej SandraVi sökte ett par gånger, men faktiskt inte när det var som värst, för då visste jag inte att möjligheten fanns, och jag orkade inte heller.

De första två gångerna fick vi avslag (!), men tredje gången fick vi hjälp. Jag hade aldrig stått ut med överklagan mm, men vi fick hjälp av en gullig anhörigstödjare som inte gav upp.
Anhörigstöd finns i varje kommun, och de ska hjälpa anhöriga. Deet kostar inget, det är GULD värt och jag rekommenderar alla trötta, ledsna och totalt slut föräldrar att ringa och boka en tid.
En anhörigstödjare kan följa med på möten, fylla i blanketter, posta ett bre, ringa samtal och hjälpa en i snårskogen med vad man kan söka/få hjälp med när man själv inte orkar.

Idag mår min dotter, peppar, peppar, mycket bättre. Det känns som om vi är ute på andra sidan, lite dallrigt, men i står upp.
Hon har bra dagar och hon har sämre dagar. Jag hoppas innerligt att hon och vi, aldrig, någonsin ska komma tillbaka där vi var.

Jag önskar dig och din dotter allt gott, kämpa, slåss (för det kommer du, ni att få göra) allt du kan, och lite till.
Det blir bra till slut!

Många hälsningar
Anorexiamamman

3 Anna:

skriven

Utan att känna er tänker jag att läget med lillasyster ändå är annorlunda; du förstod precis vad du hittade, du/ni reagerade på det. Monstret har helt enkelt ett sämre läge den här gången - det är betydligt svårare att ljuga för /gömma /manipulera dem som har lite mer kunskap. 1-0 till er, minst. Låt oss säga 7-0, alltid retar det något monster. ;)
/Anna (ano/bul under många år)

Svar: Hej Anna
Du har så rätt. Det gäller att gå emot monstret. Enda vägen är just den.
De är bara så tungt.... Du vet.

Ta hand om dig och tack för hälsningen!

Många hälsningar
Anorexiamamman

4 Anonym:

skriven

Jag har läst hela din blogg det senaste dygnet och gråtit floder. Tack för att du skrivit. Jag är också en anoreximamma som just nu inte vet varken ut eller in.

Svar: Hejsan
Tack för hälsningen, och jag är hemskt ledsen att du hamnat här du med.
Din dotter har drabbats av en allvarlig sjukdom. Men hon kommer att bli frisk. Hon blir det!
Ta hand om dig så du orkar hjälpa henne. Hon kommer behäva massor med stöd, hjälp, pepp och kraft.
Du måste sova, äta, vila och helst besöka en terapeut regelbundet och länge för att orka stå benen. Gör det!
Sen slåss du. Bara slåss, ge inte upp, kämpa och älska din dotter.
Många kramar till dig
Anorexiamamman

5 Anna:

skriven

Jag inser att jag nog inte var så tydlig ovan - jag är frisk nu. :) I mitt fall hade jag inte så mycket stöd av mina anhöriga - jag stöttade tvärtom dem eftersom de mådde dåligt av min sjukdom. Lång story... Men hursomhelst - för min del var det en kombination av antidep medicin, terapi, konkret mathjälp (typ "så här ser en normalportion ut") och den friska världens lockelse. Jag nådde botten hårt ett par gånger och sen tröttnade jag på det dä jävla monstret, självskadandet, och hur mycket som jag gick miste om. Det var förstås ingen enkel eller rak väg tillbaka men det var lättare när jag bestämde mig för att monstret var min värsta fiende, att det bara var jag som kunde ta fajten med det, att jag redan hade överlevt en hel del annat (ex nio års mobbing) och att jag ville till ett liv med resor och vänner. Nu är jag gift och sitter på ett lyxhotell utomlands med en fantastisk tårtbuffe - det hade jag aldrig trott då. Jag tycker att du låter helt fantastisk som kämpar så. Glöm inte att du bara är människa. <3

6 Anna:

skriven

Jag inser att jag nog inte var så tydlig ovan - jag är frisk nu. :) I mitt fall hade jag inte så mycket stöd av mina anhöriga - jag stöttade tvärtom dem eftersom de mådde dåligt av min sjukdom. Lång story... Men hursomhelst - för min del var det en kombination av antidep medicin, terapi, konkret mathjälp (typ "så här ser en normalportion ut") och den friska världens lockelse. Jag nådde botten hårt ett par gånger och sen tröttnade jag på det dä jävla monstret, självskadandet, och hur mycket som jag gick miste om. Det var förstås ingen enkel eller rak väg tillbaka men det var lättare när jag bestämde mig för att monstret var min värsta fiende, att det bara var jag som kunde ta fajten med det, att jag redan hade överlevt en hel del annat (ex nio års mobbing) och att jag ville till ett liv med resor och vänner. Nu är jag gift och sitter på ett lyxhotell utomlands med en fantastisk tårtbuffe - det hade jag aldrig trott då. Jag tycker att du låter helt fantastisk som kämpar så. Glöm inte att du bara är människa. <3

Svar: Tack för att du delar med dig, härligt att höra att du är på andra sidan! <3
Anorexiamamman

7 Annette Nord:

skriven

Hej! Jag har läst din blogg under en tid. Jag har också en liten fågelunge här hemma. Hon är 18, så vi väntar på remiss från "vuxenvården" vi har varit på bup sedan oktober förra året men det har inte lett någonstans.. Jag har en lite fråga, som inte är så lätt att svara på men kanske råda i lite i alla fall. Min tjej vill ibland och ibland inte (som givetvis är vanligt bland anorektiker) men min fråga är..tror du man kan ställa mer krav? Liksom..att säga att jag lägger bara upp maten om jag får lägga upp till alla måltider? Nu funkar oftast frukost, lunch och middag men inga mellanmål och inte alltid middagen heller.. Kan man ställa mer krav eller hur gör du? Jag försöker att peppa till att äta men vi kommer liksom ingen vart.
Ha det så bra och lycka till!
Annette

Svar: Hej Annette
Jag vet inte om jag är rätt person att fråga, det finns många som kan hjälpa bättre och har mkt mer erfarenhet.

Jag tänker att du kanske ska fråga din dotter hur hon själv vill och tänker kring detta?
Det går alltid att ställa krav - det är BRA att ställa krav. Också. Inte bara.
Men den som är drabbad måste vilja bli frisk. Den sjuke måste vilja jobba mot sitt monster, annars går det inte.
Detta var bland det allra värsta, svåraste och tyngsta för mig att acceptera. Att dottern måste med på tåget - det hjälpte ju inte hur motiverad jag än var. Hon måste också jobba åt samma håll.

Och för den drabbade tar det ofta tid, tid och åter tid att hitta den där motivationen.
Har ni läst böckerna av Gisela V Der Steer? Om inte, så gör det. De är väldigt bra, oss hjälpte de massor.

Vad gäller remisser och all väntan, så vänta inte,utan tjata.
Och då menar jag T.J.A.T.A. Ring varje vecka, böna, be, gråt, skäll. Ja, gör allt så de tycker du är jobbig.
Då kommer de hjälpa dig snabbare. Inte kul att ha en apjobbig mamma som ringer var och varannan dag. :)

Lycka till och jag tänker på er!
Anorexiamamman

8 Anonym:

skriven

Tack för svaret och tack för tipset på boken! :)

9 Annette Nord:

skriven

Hej! Jag är så tacksam för ditt svar och tips på bok att läsa.:)
Det blev fel innan när jag skulle kommentera, därav två anonyma tack!
Annette

Svar: Ingen fara - lycka till nu Många tankar till dig från mig
Anorexiamamman

10 Louise :

skriven

Hur mår din dotter just nu ?
Kram

Svar: Hon mår ganska bra, men har fortfarande svårt med stress och press. Många hälsningar
Anorexiamamman

11 Fanny:

skriven

Hur är det med dina döttrar nu? Har följt din blogg länge och den har verkligen hjälp mig när jag kämpat med mina egna demoner. Kram

Svar: Hejsan Fanny
Vad bra att min blogg har hjälpt dig, det ger mig mycket mening att få veta! Hoppas du har gjort det värsta nu och mår bättre.

Mina tjejer mår upp och ner. Det känns dock som om vi är på rätt väg, men den är visst väldigt lång att gå.

Många hälsningar
Anorexiamamman

12 Johannes:

skriven

Long time no see :-). Vi är på banan nu och ökar försiktigt i vikt. Ingen anledning till oro, men satan i gatan vad onte det gjort att komma så här långt. Och då var vi ändå inte nere och vände lika långt som ni...

Svar: Härligt att ni är på banan! Hejjar på er och håller tummar och tår. Och ja, den här sjukdomen gör hemskt ont....
Många hälsningar
Anorexiamamman

13 Carolina:

skriven

Har följt din blogg titt som tätt och den har hjälpt mig i min egen kamp mot anorexin, håller just nu och kämpar mig upp från ett återfall
Och du har fått mig att inse och förstå hur jobbigt det kan vara/och är för mina nära, aldrig tänkt att de också lider, innan jag hittade din blogg. Det är det som fått mig att kämpa igen!
Så Tack! Och hoppas både du och dina döttrar mår okej.
Kram

Svar: Hej Carolina
Tack för ditt meddelande, och det gör mig glad att se att mina ord kan få dig att vilja kämpa.
Jag kan lova dig att din när och kära lider - det är fruktansvärt att se en man älskar må så dåligt.
Jag hoppas du hittar kraft, mod och styrka att ta dig ur din äs, det är INGET liv att låta ett ätstörningsmonster bo i ens kropp.

Kram på dig
Anorexiamamman

Kommentera här: