anorexiamamma.blogg.se

Vi äter tacos. En av Fågelungens favoriträtter. Eller, ja, jag vet inte om det är det nu, men förr var det alltid lyckat att servera det. Glada miner på alla utom äldsta dottern som tycker taco suger.
Nu säger hon inget, rör inte en min och man kan på inga villkors vis gissa att hon är besviken över kvällens mat.
<3 Tack för det :-)
Fågelungen får välja på chips eller bröd. Bestämmer sig för det senare och jag lägger upp köttfärs. Grönsaker tar hon själv, och det ser bra ut. 

Sedan rullar hon ihop den fulla tacorullen och äter medan hon faktiskt deltar i samtalet som pågår runt bordet. Systrarna skrattar åt något och vi pratar alla om Fågelungens kompisar som var på besök för första gången på jättejättelänge hos oss idag. Det var förövrigt härligt att se dem, och härligt att ha ett knippe unga tjejer som hängde i soffan igen, bubblade av prat, fniss och glädje. Det kändes befriande normalt.

Medan jag äter mina egna tacochips fulla med grönsaker och ost ser jag att hon pillar av kanterna och småbitar från brödet och lägger i en liten hög på tallrikens ena sida.
Ja, egentligen kan man väl knappast kalla det kanter, för tacotunnbröd har ju inga kanter, så varför gör hon så??
Jag stryker henne lätt på handen och säger tyst så inte alla runt bordet hör att hon måste äta upp allt.
Hon reagerar inte, och jag säger det igen.
Envist tuggar hon vidare och jag berättar för henne med vanlig röst att hon måste äta upp och inte lägga någon mat åt sidan. Att sjukdomen vill att hon ska slippa bitar här och bitar där, men att det inte är okey, att det är farligt för henne och att hon helt enkelt måste äta upp.

Hon svarar fortfarande inte men nickar jakande när jag frågar om hon hör. Jag fortsätter och berättar att X ringt idag, och att vi pratat om detta.
”Jo tack, det fattar jag väl” spottar hon ur sig och avslutar sin mat. Hon åt upp allt utom de där bitarna hon pillat loss. De ligger kvar i en övergiven hög och hon skakar på huvudet när jag försöker övertyga henne om att äta upp.
Storasyster hejjar på med resultatet att hon tar sin servett och snurrar på den trehundratrettiosju gånger typ.
Sen river hon av små mikroskopiska bitar, viker resten i ännu mindre bitar och vänder och vrider på sitt verk med monotona rörelser. När jag ber henne sluta och tillägger att jag snart blir galen av allt pillande fiskar hon upp mobilen och letar igenom hela facebook och instagram med halvmaniska fingrar.. 

Jag säger till henne att jag fattar att det är svårt, men att hon ju ska bli frisk, att vi har så mycket kul som väntar på oss, att livet pågår och att hon kommer att kunna delta i allt det när hon blir bra. Ber henne försöka. Kämpa. 
Ingen respons. Hon snurrar på sin mobil, tittar på skärmen. Drar och drar bilden nedåt, tittat på intressanta foton som dyker upp. 

Jag frågar igen, ber att hon ska försöka. Anstränga sig mer... Det bultar lätt i hennes halsgrop, och jag funderar på om hon kommer att få en ångestattack? Usch, det svider i mig av sorg, att jag ska få vår mysiga middag till ett ångestladdat inferno....
Hon tittar snabbt upp, säger tyst att det inte kommer att gå och jag nickar, men istället för att ta bort tallriken, frågar jag varför. 
Hon säger sammanbitet "För. Att. Jag. Inte. Vill!!" Nähä....? Säger jag och känner att slaget är tappt. Tar tallriken och talar om för henne att jag tar fram det igen till kvällsmackan, så kan hon äta det då. 
Går ut i köket, drar andan och dricker ett glas vatten och går tillbaka till uterummet och sätter mig ett tag. Frågar om vi ska hänga tvätt tillsammans? Eller gå en sväng. Hon tittar inte upp, utan skakar bara på huvudet. Nejnejnejnej. 
Prata går inte så jag hämtar datan och jobbar en stund, hämtar tvätten och hänger den medan jag pratar för döva öron. 
Eller kanske hon lyssnar? Vad vet jag. 

Efter en evighets evighet, mätt i människomått ca trekvart, tinar hon upp och vill prata med mig. Hänger med en stund med hundarna och känns som sitt vanliga jag. 

När alla sysslor är klara och vi sätter oss framför TV:n på kvällen ger jag henne kvällsmackan. De överblivna men sparade kanterna snodde förstås hunden medan jag hängde tvätten, så jag har öppnat en ny tacobrödpåse, brytit några småbitar och lagt dem på tallriken bredvid smörgåsen. 
Det är skinka på mackan, och gurkskivan jag lagt på skar jag som ett hjärta. 

Allt gick ner, utom kanterna. De ligger ensamma kvar i högen på tallriken, och när jag bär bort brickan till köket senare ser jag Monstret glipar på den ena, tittar fram och göra tummen upp åt mig.
Ett - noll till honom ikväll.