Semester

 

Det är dags igen.

Ett år sen sist, vår första semester med Monstret.
Han är med i år också, min förhoppning om en frisk Fågelunge,  och en fri ledighet gick i grus.

Hon oroade sig över det innan vi åkte, maten, ätandet, det socialare livet och hur vi i familjen skulle må.
Jag tänkte det skulle gå bra. Jag sade att det –nog- skulle gå bra.
Jag stöttade henne, sade att vi skulle kämpa och att hon fick vara som hon är. Vi vet ju att hon är sjuk.
Det funkar för alla – utom mig.
Jag mår sämre än sämst, håller ihop hjärta, själ och kropp med vilja och envishet, fast jag känner mig som ett lapptäcke ihopsytt av trasiga och ledsna delar.
Eller kanske mer som ett brustet glas, ett sånt som sitter ihop och bara är skärvor. Blås inte på det för då ramlar det isär.
Det är liksom jag.
Peta inte på mig för då ramlar jag ihop.

Jag har barrikaderat mig bakom ett par jättestora solglasögon. Det är en skitsommar, solen har också semester (och det är inte här), så det ser kanske lite märkligt ut att jag har stora solbrillor?
Jag skiter i det. Jag får vara konstig.
Tänker att folk tror jag är snobbig, eller har missuppfattat och TROR det är soligt, eller så kanske min man slagit mig på truten?

Med stora glasögon kan inte alla se att man inte kan hålla igen tårarna rätt vad det är. Och så hinner man få undan dem, innan de hinner allt för långt ned på kinderna.
Så smart!

Vi har semester.
Sol (nåja)
Fågelsång
Havsbris
Lättsamma vågor på stillsam morgonpromenad
Fiskmåsar
Hamnmusik
Shopping
Minnen från mitt favoritställe på jorden
Ledighet
Sena grillnätter med goda vänner
Nyslaget gräs och avlägset prat från en högljudd granne
Fånga dagen! -
Jag kan inte.
Funderar på morgondagen.
Heldygn?
BMI
Sond
Zoombies
Framtiden
Försöker hålla skräcken stången och accepterar att jag inte kan skratta med de andra. Bara jag inte gråter
Skyller på magsåret. Trött, utarbetad och behöver-bara-vila-så-blir-det-nog-bra.

De köper mediciner, bär kassarna och frågar hur jag mår.
Tack så jättemycket, snart går det nog bättre.

Känner Monstrets arm och flin under min.
Vi vet båda.
Hur det står till.
1 En annan anoreximamma :

skriven

Åh!Kunde vara jag som skrivit detta. Förutom att vi inte åker på semester i år eftersom dottern är inlagd. Känner med dig. Kram

Svar: Märkligt för mig att läsa alla era kommentarer.... Att det är så likt för er andra! Märkligt...
Hoppas du-ni kan åka göra mindre saker iallafall.
Försöka hitta glädje medan er dotter är inlagd. Om det så bara är att ligga en dag i soffan, läsa en bo och bara vara.

kram
Anorexiamamman

2 En mamma till:

skriven

Känner igen mig i den känslan. Så svårt att försöka vara som vanligt, glad och social utåt när det känns som man går sönder inuti. Vi har också en så jobbig sommar igen. Det som verkade lite positivt under vintern/våren har totalt kraschat. Är så ledsen och orolig. Håller tummarna att ni får en så bra semester som möjligt. Kram

Svar: Ja, man blir verkligen ledsen och orolig... :-( Och det är så svårt att vara glad över det som går bra, för det känns som om man inte riktigt vet om det tänker stanna....
Hoppas ni får det bättre snart igen, och att du klarar att hitta styrka i detta.
<3
Många hälsningar
Anorexiamamman

3 AnnaPanna:

skriven

Skickar lite styrka.
En tanke bara. Ni har inte funderat på behandlingshem? Det finns för både minderåriga och myndiga tjejer och killar.
Jag vet att det finns ett ställe i Varberg som har bra rykte av sig. Capio tror jag dom heter. Jag har aldrig varit där själv men förstår dom jobbar på många plan med patienterna. Tror dock att patienterna själva behöver vara något motiverade.
Men bara en tanke som kanske kunde väcka något
hopp.
Styrkekram AnnaPanna

Svar: Hejhej Nej, i dagsläget har vi inte funderat på det. Vi får se hur det blir, ett steg i taget....

Tack för tanken,
Många hälsningar
Anorexiamamman

4 Josefina:

skriven

Jag snubblade av en slump in på denna bloggen för ett par dagar sedan, eller veckor kanske? Svårt att avgöra hur längesen det är när man är dagvilsen. Men jag måste säga att du är helt oroligt BRA både på att vara mamma men också på att uttrycka dig i text. Du fängslar mig i varje inlägg och även om du skriver om en sån tuff grej så skriver du ändå så fint. Det berör verkligen! Har själv diagnos ätstörning men mer åt bulimi/ortorexi hållet och känner verkligen stöd från din blogg. Förstår mer och mer hur mina närstående känner!

Hoppas du orkar slappa av något under semestern så du får njuta av ledigheten. Kram!

Josefina, som vet att monstret aldrig tar semester.

Svar: Hej Josefina,
TACK för fina rader om bloggen, mina tankar och texter - jag blev glad.
Ledsen att du också känner Monstret, hoppas du blir frisk och fri snart.

Många hälsningar
Anorexiamamman

5 Anna:

skriven

Sänder en styrkekram till dig fina du❤️ Det känns ibland som om vi bara kämpar och kämpar. Försök att orka njuta, försök att släppa alla katastroftankar. De kan du ha när ni kommer hem igen. Hoppas, hoppas att du/ ni får en bra resa. Kram

Svar: Tack för tankarna, kramen och pepp, Anna. <3
Anorexiamamman

Kommentera här: