Och nu då


Min starka, modiga och kloka dotter kämpar på.
Fortfarande, varje dag, och det går framåt. 

Hon sitter mitt emot mig just nu. Fingrarna far över tangentbordet, stannar upp, tänker till, och så arbetar de vidare. Hon surfar, ler snabbt, koncentrerar sig och är i sin egen värld. 
Telefonen surrar till och hon avbryter datapysslandet mot telefonknappande. Hon svarar "en kompis" när jag frågar vem som är i telefonen.  
För jag kan inte låta bli att fråga. 

Jag betraktar henne, insuper hennes ansikte som är böjt över telefonen och sedan datorn. Det långa håret glänser, ögonen är uppmärksamma, allvarliga och lite forskande. De glimmar till lite när hon messar med väninnan, ett glimma-till-skratt, ett snabbt leende, och så är hon tillbaka i datorns värld. 
Mina ögon vill inte sluta att titta på henne, min vuxna dotter. Hon är sin egen nu, nästan, snart. Engagerar sig i många saker, hjälper till med hushållsarbetet, oroar sig om jag sover för lite, tar bilen och gör ärenden åt sig själv, men också åt andra. 
Och mest av allt, hon ansvarar för sin mat. För sitt mående. 

Jag minns dagar, nätter, minutrar och sekunder av sorg, skräck och uppgivenhet. Jag minns ork som försvann, skratt som tog slut och mörker i rummet, bakom hennes stängda dörr. 
Åh, jag minns så mycket! 

När jag låter tankarna komma, då minns jag massor. Jag vill inte minnas faktiskt. Inte allt iallafall. Det gör ont, och är svårt. 
Kanske kan jag tänka försiktigt, och komma ihåg bara lite i taget? 

Jag släpper fram minnen av en ensam Fågelunge, sittandes i sin säng med benen i kors och en allvarlig min i det bleka ansiktet. Tunt hår, ringar under ögonen och borttappade skratt. 
Jag minns min dotter i en provhytt och hur jag på alla sätt och vis försökte undvika att titta på henne. Hur tungt det är att agera smakråd, och hämta och lämna kläder och hjälpa en som man älskar, men inte orkar titta på. Det är ganska svårt. 
Mina tankar snuddar vid alla gånger hon inte orkade gå med på hundpromenaderna och inte heller orkade vinka hejdå. 
Hur jag liksom vande mig vid att gå själv... Och nästan glömde bort hur det var att ha en babblande dotter bredvid mig, en pratande tjej med rosiga kinder och tankar som trängdes för de ville ut samtidigt ur den rosenröda munnen som ofta såg glad ut. 
Om hon alls gick med nu var munnen mest stängd. Och öppnades den ville ändå inga skratt ut. 

Nu sitter hon framför mig, stark, glad och sig själv. 
monstret vill vara med ibland, men han får inte. Min dotter låter honom inte. 
Ibland är han stark, tar sig in med en fot, en hand eller bara några fula ord som är svåra att inte lyssna på. 
Men hittills har hon lyckats få ut honom nästan med detsamma. 
Och någon enstaka gång har hon ringt och så har vi hjälpts åt att kasta ut honom. 
 
Ute är det mörkt, fast det är sommartid. 
Här inne sover alla, utom vi. Fågelungen och jag. 
Vi sitter framför våra datorer och surfar eller vad vi nu håller på med. Vad hon håller på med vet jag inte. Men vad jag håller på med vet jag. 
Jag är lycklig. 
Min dotter äter fortfarande. Hon kontrollerar inte sina svåra tankar och ångest genom att svälta, utan försöker hitta andra vägar.
Min dotter är på rätt väg, hon håller så sakteligen på att ta tillbaka sin själ. 

Jag surfar inte. Jag smygtittar, lyssnar till vår väggklockas lugna tickande, ser en glimt av månen, och hör en av våra hundar sucka i sömnen. 
Och så njuter jag av utsikten på andra sidan bordet. 
Min dotter som sitter där och är just det. Min dotter. 
 
 


Ps. 
Vi äter lite popcorn och delar på ostbågarna från häromdagen också. 
Och det är alldeles underbart!