Vill jag. Törs jag?

Storasyster skickar en länk. Hon skickar ofta länkar så jag tittar inte så noga. 
Hon skickar en till, och jag studerar min telefon när filmtrailern går igång. Mina ögon kör lite sitt eget race, jag blir inte precis yngre, och det där med att se film i telefonen är visst inte helt min grej. 

Med långa armar och telefonen en bra bit från ansiktet hör jag musiken, ser bilderna och känner hur det liksom är något som kramar om min mage. Hårt. 
"Mamma, har du sett den här?" 

Jag hämtar tillbaka andan, och sätter mig ner. Pausar mobilen, funderar, och spolar tillbaka. 
Fortsätter andas, och trycker på play. 
 
Grå hud, smala ben, ryggraden som petar ut, blåmärkena och ringarna under ögonen. Ledsen blick, inga skratt och så den där gaffeln som bara petar runt, runt i maten. 
Jag ser en förtvivlad mamma, oförstående omgivning, några läkare och en handfull fågelungar. Och så är trailern slut. 
Telefonen vinglar i min hand, och jag svarar inte mannen som går förbi. 
Tankarna virvlar i mitt huvud, och jag svarar inte på meddelandet förrän kvällen kommer. "Nej, jag har inte sett den här filmen alls, vill du se den?" 
"Jag vet inte" svarar hon. "Vill du?" 
Såklart jag inte vill se den!!
Såklart jag inte vill möta känslan i min mage. Såklart jag inte vill minnas allt det jag inte glömt. 
Jag vill inte. 
Kvällen kommer, och jag tar en tur i min blogg. Följer våra dagar. Minns det jag glömt, återupplever det jag gömt och förundras över att jag stod ut. 
Förundras över att allt finns där. 
Magen värker och jag är glad att jag har medicin numera.
Den gör så, magen, när den inte vill vara med, något som händer ganska ofta och som jag på sätt och vis vant mig vid att leva med. 

Vi kan se den tillsammans, skriver jag och får ett jakande svar. Och så enas vi om en kväll när bara hon och jag är hemma. 
För se den med hon som varit sjuk vill vi inte. 
Vi vet inte ens om vi vill själva. 
Om vi vågar. 
 
Och så ser vi den. 
Gömmer oss bakom en mobil, surfar lite, kastar blickar, rättar till kudden framför magen. Går en sväng på toa. Pussar på hunden bredvid och klappar katten som spinner varmt i knäet. 
Samtidigt upplever vi båda hur det var. Känner hur vi visst kommer ihåg skräcken, sorgen, ångesten och rädslan för att förlora den vi älskar allra mest. 
Det gör ont i hela mig när filmens storasyster gråter och berättar hur det känns att mista en stor del av sig själv medan lillasyster är sjuk. 
Det gör ont i hela mig när jag känner hur monstret andas i min nacke och jag märker hur rädd jag faktiskt fortfarande är. 
Jag ser filmen klart, småpratar om den med mitt kloka äldsta barn och vi enas om att vi hoppas att vår mellantjej inte kommer se den. 
Den är full av triggers, såklart. För hur kan man göra en film om svår anorexi utan det? Kan det ens gå? 

Jag rastar hundarna.
På natthimlen hänger månen, lyser guldgult och tryggt, syrsorna sjunger och jag hoppas min starka dotter sover gott där hon är hos goda vänner, långt från otäcka filmer som kan väcka farliga tankar till liv. Jag hoppas hon äter, skrattar och att månen lyser på henne, lite extra, just från mamma i natt. ♥
1 Ebba:

skriven

Gissar att det var "To the bone" .
Såg den med en av dotterns storebröder. Han bodde inte hemma när hon var sjuk och fick ångest över att inte funnits här mer än vad han gjorde.
Men visst gör det ont att påminnas om allt det hemska och om ovissheten.
Kramar

2 Malin:

skriven

Den filmen klarar jag inte av att se, inte än i alla fall. Det är lite för nära,tack för din blogg. Den var en livlina är det var som tuffast. Kram

Svar: Nej, det förstår jag. Det är svårt med allt som påminner. Att leva med ett monster i huset tär, och det tar lång tid att få distans. Jag tror aldrig helt det kommer att gå bort. Alla minnen, och allt skört. Men jag har också blivit starkare - och det vet jag att våra döttrar också blir/blivit. Så fint din tjej skrev! Och modigt.

Kram tillbaka!
Anorexiamamman

3 Pierre:

skriven

Finns ingen chans att jag nu orkar se denna film kanske när man kommit ur denna fruktansvärt mörka tunnel som anorexia är. Min dotter är sjuk sedan drygt 1,5år och just nu har hon ett rejält bakslag efter att gått framåt väldigt bra. Men är bakslagen kommer gör det såå ont och man undrar om det någonsin kommer vända igen.
Där vi bor finns ingen stödfamilj vilket är såå synd, för jag tror verkligen vi hade behövt prata med både tonåringen och föräldrarna som redan gått igenom det helvete vi nu är i. Fått höra att ja det är riktigt jävligt nu men det kommer bli bättre, få råd om vad dom gjorde för att härda ut och få höra deras version. Finns ingen psykolog eller terapeut i världen som kan ge den kunskapen bättre..
sorry om detta är helt fel forum men man blir bara så desperat efter förståelse och hjälp...

Svar: Hej PierreDu behöver inte göra något du inte vill. Filmen finns kvar och du kan se den när du känner att du orkar och har lust.
Kanske sen, kanske inte alls. Det är egentligen inte viktigt. (Jag tänker att det är bra att du inte ser den, vänta du ett tag)

Har du testat att kontakta Föreningen Frisk och Fri? De har möten lite varstans i landet, och ofta en bra och kompetent hjälp via telefonen. De har också mentorer, och sånt kan vara skönt att ha.

Glöm inte att ni inte är ensamma. Vi är många, många anhöriga här ute. Och alla känner vi lika - att vi är ensammast på jorden.

Din dotter kommer att bli frisk - ge inte upp. Och glöm inte att hon finns där inne, bakom sjukdomen.

Många hälsningar
Anorexiamamman

4 Mira:

skriven

Hej,
Mira heter jag och kommer från Klara södra gymnasium. Just nu skriver jag ett gymnasiearbete om ätstörningar och kopplingen till sociala medier. Jag undrar om du och eventuellt din dotter är intresserade av att bli intervjuade av mig. Detta är 100% anonymt och du/ni behöver inte svara på något som känn obekvämt.
Hör gärna av dig till mig på min mail: [email protected].

Tack så mycket,

Mira

Kommentera här: