Nix. Jag vägrar


”Du vet väl att de flesta mammor tar slut när döttrarna blir friska?” Hon lutar sig förtroligt mot mig, sänker rösten och ser allvarlig ut. ”Så, ja det är lika bra att du är beredd, jag har hört sååå många, bara sådär liksom. Poff! Borta. Sen ligger de hemma och är helt slut” Hon hämtar andan.... 
"I flera år."

Jag lyssnar till min väninna, betraktar henne allvarligt och säger efter en liten paus att det i alla fall inte är jag.
För jag vägrar.
Hon skakar på huvudet och skrattar högt. Tycker att jag är rolig. Blåögd.
”TROR du på fullaste allvar att de som drabbas kan välja eller?!”
”Tror du de kunde väja, men valde väggen??” Hon ser på mig med ett leende som en vuxen som just tillrättavisat ett okunnigt barn, och förklarar med tålamod i rösten att jag kommer att hamna där jag med. Som alla andra. Avslutar meningen med att påminna mig om magsåret som inte är borta än, och en del andra små skavanker jag inte fått ur min ryggsäck helt och hållet.

Jag skakar i alla fall på huvudet. Försiktigt obstinat, envist och med egna tankar.
Nej i all sin dar. Jag vägrar faktiskt på riktigt.
monstret har tagit så mycket från mitt barn och så mycket från min familj. Mer av den varan vägrar jag gå med på, och det talar jag bestämt om för min påstridiga kamrat.

Hon håller fast vid sitt och jag känner mig osäker. När jag blir ensam funderar jag länge på vårt samtal.
Jag vill inte in i någon vägg. Jag vill inte ta slut. Jag vill inte ha fler problem. Så är det. Men hur undviker man det?

Jag vet att jag är trött och sliten. Jag vet att jag inte är som förr.
Ingen behöver påminna mig om magsår, onda leder och den enorma tröttheten som gärna vill omsluta sig som en bubbla runt mig.
För jag vet. Innerst inne vet jag. Mer än min välmenande väninna tror.

Jag bestämmer mig för att hitta en strategi.
Mer än någonsin tänker jag lyssna till vad min kropp och själ vill.
Jag tar envist tid varje vecka att äta en bit mat ute med en väninna, och den dagliga skogsrundan med hundarna avstås inte.

Jag lyssnar till hörböcker när jag städar, bokar in de nödvändiga terapeutbesöken och förstår att jag inte ska sluta gå hos min kloka psykolog ännu.
Lite skämmigt, halvhemligt köper jag några vitaminburkar också. Tänker att det inte kan skada i alla fall.

Mannen gillar att umgås, mer än jag och vi tar ett prat om det. TV-kvällar med familjen, mys och levande ljus får stå kvar på agendan, och socialt umgänge, javisst, men lit mer begränsat.

Vännerna (en del) undrar om jag är sjuk, eller bara blivit gammaltråkig. Jag orkar inte förklara, utan håller med om att min nya livsstil är trist, men jag känner att den hjälper.

Och ibland när jag är ute kan jag se solen, känna gladbubbel i magen, och att det där sällsamma, ovanliga, efterlängtade och nästan bortglömda ordet ”lycka” faktiskt finns och att det är på väg tillbaka. Trevande, ovant men ändå.
Och jag vet att det är dit jag ska.
Inte in i nån vägg.

 

 

 

1 En mamma till...:

skriven

Jag tror på dig och jag tror på mig! Om man har orkat så här länge och fått vara med om att det vänder - att livet faktiskt finns där och väntar, även om det inte är exakt som innan... gör att man orkar lite till! Tror på att välja glädjen och det positiva - vi har alla ett val och att besegra anorexiamonstret ger en otrolig styrka! Fortsätt att välja det som är bra för dig och lyssna inte på olyckskorparna! Kram.

Svar: Det har du så rätt i 😊💗
Anorexiamamman

2 lacunae.blogg.se:

skriven

Jag vill bara dela med mig av ett citat som brukar trösta mig när jag sörjer, mår dåligt eller klandrar mina livsval osv..:
'I may not have gone where I intended to go, but I think I have ended up where I needed to be.' Mot bättre mående, mamman...

<3


Svar: Det var ett klokt citat. Stämde precis.......

Tack för det, jag ska bära det med mig 💗
Många hälsningar
Anorexiamamman

3 Mia:

skriven

Du väljer klokt. Du förstår ju att det är mycket som krävs för att bli hel och stark igen och jag tror precis som du att det viktiga är att lyssna inåt och låta vägen tillbaka få ta tid. Var rädd om dig och tack igen för att du delar med dig av alla klokheter. Vägra väggen! Kram

Svar: 💗
Anorexiamamman

4 Karin:

skriven

Så bra! Ni verkar så himla starka tillsammans och det är så fint att läsa om.

Svar: Jag tycker kanske inte jag är så stark.
Men när jag tänker tillbaka på vårt liv, våra dagar med monstret, då tänker jag att vi är jättestarka!
För vi var tvungna

Många hälsningar
Anorexiamamman

5 En annan anoreximamma :

skriven

Klokt att lyssna på kroppen och knoppen!

Svar: Ja. Jag tror det också. Och jag ska försöka leva så hädanefter.
Många hälsningar
Anorexiamamman

6 Anonym:

skriven

Vill inte vara negativ men jag tog verkligen slut när dottern blev frisk.
Var inte beredd alls på det.Tänkte att man skulle vara så glad och lycklig.
Först nu som jag känner mig återställd, ett år efter.
Det är bra att du vet att det kan hända och tar hand om dig, det bidrar säkert till att du kommer att klara av det.
Själv hade jag ingen aning om att det kunde bli så.
Var rädd om dig!
Gläds så åt att ni lyckats vända det.
Kram
Ebba

Svar: Du är inte alls negativ. Det var ju så det var för dig.
Och jag känner att det är nära, och jobbar för att inte hamna där.

Ta hand om dig du med 😊
Många hälsningar
Anorexiamamman

7 M:

skriven

Jag blir verkligen glad i hjärtat att läsa den här bloggen nu :) Jag inser att du kommer förstå det jag nu säger, men jag säger det mest för att jag vet att det finns så många andra mammor till fågelungar som läser din blogg.

Fortsätt kämpa tills ni är i mål. Det är så lätt att tro att nu är det över och sänka garden. Att när man levt i en ätstörd värld tro att nu är allt normalt fast än man ännu inte riktigt är där. Det är nu ni har chansen att bli 100% frisk. Inte 90% eller 95% utan HELT frisk.

Jag är evigt tacksam min mamma och pappa som pushade mig även fast jag trodde jag var frisk. Det är nu i efterhand som jag kan känna tacksamhet. Då var de mest jobbiga och helt hopplösa.

Och inga kompensationer såsom att den sjuka nu är frisk och ska äta "egen mat". Utan de ska äta precis som resten av familjen, på bestämda tider.

Det hjälper en att få in en vana som man såklart senare kan tänja på, men inte för att spara kalorier utan mer då för att man kanske är hungrig tidigare eller är så stressad att man tar en macka på språng.

Det jag egentligen ville säga med det här inlägget är att stötta varandra du och fågelungen så kommer ni gå ut som vinnare båda två. Nu har hen även energi att ge till dig.

Så kram på er!

/M


Svar: Gulliga, kloka och trygga M. Tusen tack för alla råd!
Vet inte vad jag skulle gjort utan dig 💗

Jag tänker på allt du sagt, och säger.
Och lever efter det.
Många kramar från mig
Anorexiamamman

8 Malin:

skriven

Jag kan aldrig veta hur mina föräldrar egentligen hade det när jag var sjuk, men det var inte min friskhet som fick dem att gå in i väggen utan snarare min sjukdom. När jag blev frisk fick de däremot tid att andas igen, att spendera tid på annat och att bli två individer istället för "hon den sjukas föräldrar". Jag kommer aldrig glömma när jag förra sommaren åt en efterätt efter en middag på restaurang och min mamma sa "vad bra det känns att du kan äta efterätt nu, Malin" och jag riktigt såg hur avslappnad hon var över det hela. Det fanns ingen oro, ingen misstanke om att vad jag skulle göra av efterrätten, ingen rädsla utan bara lugn.
Även om en del av oron alltid kommer vara kvar, så är det din tur att vara DU nu. Inte någonting annat. Ta vara på tiden, och NJUT (samt klappa dig själv på axeln över det du klarat av). KRAM!

Svar: 💗
Detsamma till dig Malin. Och tack för gulliga ord.
Många hälsningar
Anorexiamamman

9 Katie :

skriven

Är så glad att din dotter börjar må så mycket bättre!
Jag känner igen så mycket av dina ord! Jag kan inte förstå för det är inte jag som har en dotter med anorexia. Det har min mamma. Hon har mig
. Jag vet hur det är att leva med svår anorexia. Hur det är att åka in och ut på sjukhuset
Jag vet inte precis vad som rör sig inom min fina starka mamma! Jag önskar så att min familj aldrig hade behövt att uppleva det som de upplever pga min ätstörning.
Mycket av det du skriver påminner mig så om min mamma. Jag har hört henne prata med sina vänner om oron
Hon vet inte att jag har hört. Jag känner igen det du skriver. Jag har sett min mamma bli sliten vilket hon inte har varit innan. Hon har åldrats snabbt sedan jag blev sjuk. Det är tufft att se! Hur hennes liv har blivit pga mig med stress, ont i kroppen, men hon kämpar för mig och med sig själv för att inte gå sönder. Önskar att du och min
Mamma får må bra! Det är ni värda! Kramar!

Svar: Hej Katie
Ja, jag önskar också att din mamma, och jag, får må bra. Jag önskar att alla mammor och ALLA Fågelungar slipper den här sjukdomen för den förstör så otroligt mycket.

Jag hoppas att drabbade okar kämpa och INTE ger sig. För monstren orkar inte hur länge som helst.
Bort med dem bara, vi andra har et liv att leva!

Kram till dig och din mamma Katie

Många hälsningar
Anorexiamamman

Kommentera här: