Självanmälan
Vi är tillbaka från semestern. Kört många mil och natten är sen. Bilen är utpackad, systrarna fladdrar runt, slänger grejer runt sig och rusar med kärleks och lyckorus i förväntansfulla, gladglittriga ögon ner i hagen. Jag ser de blonda huvudena tätt ihop med just deras hjärtas älsklingshäst. Månen är på väg upp.
Vi är hemma.
Fågelungens ögon gladglittrar inte. De är vackert gråblå och oklädsamt allvarliga.
Hon packar målmedvetet upp saker ur väskor, påsar och lådor vi haft med i bilen.
Jag är trött och fortfarande arg på mannen. Han är ännu tröttare, för han körde hela långa vägen, och sur på mig.
Vi var visst onödigt hårdordade. Möts i en kram och är vänner. Skönt. Jag minns plötsligt mormors ord, påpekande innan jag ens förstod vad de innebar; "Man ska aldrig låta solen gå ned över sin vrede"
Alla sover och jag är som vanligt vaken.
Fågelungen är på väg mot sitt rum och vi kramas godnatt.
Ingen vill släppa. Kramen tar inte slut.
Så skönt!
Orden trevar sig ut och vi möts plötsligt tafatt. Men vi möts.
Jag vill att hon ska äta.
Det vill inte hon.
Jag tycker hon ska dricka mer, det tycker inte hon.
Jag önskar att hon ska bli frisk.
Det önskar hon också.
Jag vill att hon ska få behandling.
Hon tvekar.
Säger att hennes dator inte funkar.
!
Jag skriker inombords! Sök! Sök! Kom igen!
Utanpå säger jag lugnt att hon kan låna min laptop. Den står snällt och väntar på bordet bakom oss.
Sitter ett tag till. Luktar på henne. Snusar i håret. Fina Fågelungen.
Pratar smått och gott och så reser jag mig och städar undan lite till.
Ser min dotter skriva på min laptop. Rak i ryggen, allvarlig och ovetande om –förstås- alla mina tankar där jag ser henne sitta och skriva på min dator.
Hon skriver sin självanmälan.
Hon ber kliniken om hjälp!
Jag somnar för en gång skull ganska direkt, och det känns bra när jag vaknar. Bättre i alla fall.
Och jag hoppas innerligt att det känns lite så för min starka dotter också.
skriven
Jag läser din blogg och känner med er. Mellan raderna blir din Fågelunges oro o ambivalens inför viljan eller oviljan att bli frisk, så tydlig. Jag kan känna igen mig i hennes/monstrets vilja/ovilja och minns så tydligt en stark oro som jag hade o som jag önskar att ngn hade påmint mig mer om. Jag var rädd för att bli frisk o jag var framförallt rädd att det skulle gå för fort, att jag inte skulle hänga med. Jag minns när jag tog ett rejält kliv framåt och åt exakt enligt schemat en hel helg, nu är jag alltså frisk tänkte jag skräckslaget o saknade redan den omsorg, närvaro och samtal jag hade med min behandlare/terapeut, som jag var övertygad om skulle upphöra nu när jag var frisk och åt. Jag bromsade för att det inte skulle gå "för fort". Sanningen var ju en helt annan. Det var ju när jag väl börjat äta enl matschemat som vi faktiskt kunde börja jobba med äs, när hjärnan faktiskt började funka och jag kunde tänka mer klart. Då kom det nya tankar och jag minns att jag fascineras över dem, jag kunde liksom bli "hög" på mat, i huvudet föll pusselbitar på plats och gav mig klarade, sundare, förnuftigare tankar, häftigt!
MEN! det innebar inte att jag var frisk. Jag höll min omgivning o behandlaren lite på sträckbänken för att jag ville bli frisk i mitt tempo, utifrån den rädsla och (falska) föreställning jag hade om hur förloppet i en äs ser ut. Börjar man äta = är man frisk = behöver/får man inte hjälp längre = omsorgen/stödet försvinner. Idag är det ett drygt år sen jag började äta och jag är fysiskt frisk och välmående, utifrån kan ingen ana att jag haft äs, jag äter allt o godsaker äter jag precis som innan. MEN! jag är långt ifrån fri o jag får TACK O LOV!!! fortfarande hjälp. Jag träffar min terapeut en gång i veckan och vi fortsätter att jobba med självkänsla och allt det som farit/far i mitt huvud. Jag vill bara uppmuntra dig om hur viktigt det kan vara att påminna sin Fågelunge om att man inte blir frisk bara för att man börjar äta, man "tappar inte kontrollen", tvärtom; det är då man kan BÖRJA jobba med/mot sin äs. Ni kommer inte att sluta bry sig om henne när hon börjar äta, ni fortsätter att finnas, stötta, peppa, bekräfta och framförallt, Se henne. Jag kände bara igen mig så i din Fågelunges rädsla o ville dela mina tankar. Jag önskar er allt gott o skickar med Thomas Tranströmmers ord; det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas sv den som gått vilse. <3 Kram!