Kan du berätta?

 
 

Hon lyssnar knappt klart.
Eller jo, det gör hon, men jag hör att hon väntar på att jag ska göra en paus, och ta ett andetag för då vill hon prata.
Jag drar lätt efter luft, och stannar upp i det jag berättar. Det är ändå inget kul, när den man pratar med inte lyssnar.

”Men varför har hon fått den här sjukdomen? Har du frågat henne om det?” Min mamma funderar högt men vill också ha ett svar.
”Varför bröt det ut egentligen och varför har hon fått tillbaka det nu?? Åh, och jag som trodde hon var frisk nu!!”

Jag svarar som så många gånger förut, att Fågelungen är sjuk. Hon har en sjukdom hon inte själv bestämmer över, och såklart att hon varken vet varför hon drabbats eller varför den inte gett med sig.

”Jamen, jo, det där har du ju sagt förr, men VARFÖR har hon fått sjukdomen?? Kan du inte prata med henne, eller kanske ska jag??”

Sakligt svarar jag henne att jag inte heller vet varför just jag har så svårt med min mage. Eller varför en av mina bästa väninnor drabbats av bröstcancer. >
Jag säger lugnt att man inte vet varför man drabbas av en svår sjukdom, och varför i allsindag skulle jag fråga Fågelungen om anledningen till att hon drabbats av en psykisk sjukdom?? HUR SKA HON LIKSOM KUNNA VETA DET?!

Det lugna håller på att försvinna och jag känner stressen fladdra i magen. Det känner min motpart också, och hon lägger sig platt.

”Ja, jo, jag förstår ju precis. Jag kan bara inte låta bli att fråga. Det är ju så frustrerande”

No shit Sherlock. 
1 Anna:

skriven

Det låter exakt som min svärmor. Denna sjukdom är för svår att greppa för vissa och i många fall lite äldre. Ibland undrar jag vad som hänt om hon hade ställt sin frågor till din dotter. Vad hade hänt? Hur hade din eller min dotter reagerat? Vi skyddar mot okunniga släktingar för vi tror oss veta hur det hade gått och det vill vi inte utsätta någon annan för. Vi har antagligen rätt och vi gör säkert rätt, men ibland undrar jag bara....
Utgår från att din mamma inte heller läser din så fina, ömsinta men jobbiga blogg. Funderar också på vad som hade hänt? Min familj vet inte om min blogg, men ibland kittlar jag vid tanken att berätta om den. Fast vill på något sätt inte. Kan inte förklara mer än så.
Mycket funderingar nu;)
Kram

Svar: Hej Anna Ja, vad hade hänt om hon gjort det... Jag tror att min dotter bara svarat lite snällt, pliktskyldigast så där. Glidit undan, inte sagt ngt till mig men antagligen mått väldigt dåligt.
Sådana kommentarer spär snarare på hennes dåliga samvete och känsla av skuld tror jag. Och det är INTE hennes fel, eller någons fel att de drabbats av en ÄS.
Men jag förstår dina tankar och många gånger tycker jag också att det ska vara så undanskuffat och tyst om anorexi, eller andra ätstörningar. Varför då?
Psykiska sjukdomar är också sjukdomar och INGET att skämmas för.

När det gäller din blogg.... Ibland kan det vara skönt att bara få skriva av sig, ha ett ställa man kan försöka lägga det ledsna, tankarna och det som är svårt, för att sedan orka med vardagen.
Men jag tänker att det nog också kan vara klokt och bra att ens nära och kära får läsa, så vet de om, och man slipper förklara så mycket.

Och nej, jag lever inte som jag lär :-)

Många hälsningar
Anorexiamamman

2 anonymast:

skriven

Din analys, sammanfattning, totalt uttömmande förklaring som du får in på tre ord säger allt
"No shit Sherlock. "

Men folk nöjer sig inte. Har man ingen förklaring tenderar folk hitta på en. Jag tror det är nån form av försvarsmekanism som ligger bakom. "Det kan väl inte vara mitt fel" typ… Men jo, mors svärmor tycker jag känns bra att skylla på. Eller gener eller kemisk obalans eller traumat när man tappat bort älsklingsdockan på dagis eller vilken annan fånig, obekräftad teori som helst.
Hitta på vad skit som helst så slutar väl folk fråga. "Jo återfallet kom sig av glutamat i fredagsgodiset den andra fredagen i november". Och så var det en sån fet hallåa på TV den kvällen dessutom ,)

Stå ut! (ja jag vet. Du har inget val , men ändå…)

Svar: Haha!! Tack!! Jag fick iallafall ett gott skratt av ditt råd :-) Ska banne mig testa hur det funkar nästa gång. Det är väl det enda jag inte provat på.

Och ja, jag har inget val, och ändå är det så svårt att bara stå ut.
Men jag SKA

Många hälsningar
Anorexiamamman

3 Anonym:

skriven

Konstigt hur alla vill veta orsak till denna djävulska sjukdom....kanske inte ens de själva vet varför de drabbas... Har nyligen hittat din blogg, varit inne och läst lite av de senaste inläggen men inte förståt att din älskade dotter på nytt drabbats av denna elendäs sjukdom/eller kanske inte varit helt frisk?
Har också en älskad dotter som blivit drabbad av den fulingen. Vi har fått bra hjälp och stött från landstinget då hon än sså länge är under 18 år (tur i oturen)....Vi tycker att det gått framåt snabbt men jag är livrädd för bakslag, BUP tycker att det är lika bra att köra på och normalisera så snabbt som möjligt så att hon "glömmer" fulingen som lurar i vassen....men jag vet, jag märker, har även läst hennes blogg (utan hennes vetskap) hon har ångest, tankarna finns där, i bland vill hon bara släppa, låta fulingen ta över....livrädd för bakslag om något stressas på de ler lite åt mig på BUP....ytterligare en oroad mamma....de menar att nu går det ju bra....jag är glad och tacksam för det....men oron finns däe och ml i mig

Svar: Hej du,
Ledsen att din dotter också drabbats, detta är en hemsk sjukdom. :-(
Jag tror det är bra att du har koll, det är allvarligt det våra tjejer drabbats av, livshotande, och de kan inte ta sig ur det själva.

Jag tänker att jag också bloggar, fast anonymt, men kanske någon som känner mig hittat hit ändå?
Tja, kanske en "risk" man får ta som bloggare. Annars finns ju alltid möjligheten att skriva dagbok hemma.
Monstret är inte något som "bara går bort" i all hast, oftast tar det månader och år. Hen lurar i bakgrunden, och vill gärna poppa upp på scenen så det är bra att du är där och hjälper din tjej när hon behöver.

Många hälsningar till dig och din familj
Anorexiamamman

4 annonymast:

skriven

Till Anonym i inlägg 3 ovan

Nu vet jag inte vilket landsting du hör till, men BUP har generellt inte kompetensen.

Jag hoppas din dotter inte kommer på att du läser hennes blogg! (Det skulle få henne att tappa förtroende samt sätta password på bloggen. Sen när man läser bloggarna så får man ju komma ihåg att det som står där är ju ett sätt att skriva av sig och man riktar sig till andra i samma situation. Det kan ju vara såväl bättre som värre än vad det framgår i bloggen. En del är emot ÄS-bloggar (om det nu är en sån) för de tror det håller fast en i den sfären. Personligen tror jag de är i huvudsak bra o till o med att de kan vara det viktigaste i bland. Ett ställe där man kan lufta sina idéer och känslor. Den som lider av ÄS kan ofta vara det bästa stödet för andra - i bästa fall lyssnar man själv på de peppande råd man ger andra… (Sen finns det ju triggande o destruktiva bloggar och det är inte självklart hur man ska se på dem
Det låter som att jag tror jag sitter inne med nån slags sanning. Men det gör nog ingen.

Kommentera här: