Min dotter är sjuk. Hon har slutat äta.
Och jag har slutat skratta. Inuti.
Hon har ångest, ser ut som en fågelunge och sjukvården har tagit över.
Anorexiamonstret har flyttat in i vår familj och han härjar fritt.
Jag vill att han ska bort.
BORT.
Det där är såå sant. Tog mig några år över 25 innan jag på att man på allvar kan vara en känslomänniska delux men ändå vara rädd att känna fullt ut.
Konsekvenserna av det har jag verkligen fått känna av själv, och sett hos flera närstående.
skriven
Det där är såå sant. Tog mig några år över 25 innan jag på att man på allvar kan vara en känslomänniska delux men ändå vara rädd att känna fullt ut.
Konsekvenserna av det har jag verkligen fått känna av själv, och sett hos flera närstående.