Bok



Tankarna på en bok ligger och mal.
Ska, ska inte?
Ska inte, ska.
What to do?

Är det smart att göra en bok av tankarna?
Som ju faktiskt inte bara är tankar, utan upplevelser.
Vi var där liksom. 
Alldeles på riktigt. 

Jag är ensam hemma, sätter mig tillrätta, dricker en kopp te, och läser.
Scrollar bakåt....  till helt i början. Ögonen insuper raderna... behöver en paus.
Det går liksom... trögt.
Läser igen, hoppar framåt, för det blev så jobbigt där jag var.
Hoppet framåt var lika jobbigt det.

Blommorna ser törstiga ut, och jag reser mig efter vattenkannan.
Gör de gröna trotjänarna nöjda, och ger mig sedan på datorn igen.
Några få inlägg, och jag känner tårarna hänga som lätta daggdroppar i ögonfransarna.
Magen känns orolig och kroppen tung.
Fan!
Ska jag inte ens orka läsa skiten?! Hur kan det då bli en bok? Man måste ju redigera, fixa, gå igenom, välja ut inlägg.
Och så där.

Mannen klampar upp med matkassar i huset.
Blinkar skälmskt och konstaterar att vi är ensamma. ”Kom och kramas!”
Jag plockar istället upp ur kassarna och säger att jag läste en allvarlig bok bara, torkar snabbt ögonen och blinkar lite extra.
Han tror jag flörtar.
Såklart.

Hursomhelst.
Jag har bestämt mig.

Min starka dotter har också tagit ett beslut, och tycker det är bra att hennes historia inte försvinner i det tysta. Att vi inte glömmer bort (HUR skulle jag någonsin glömma!!) Och att andra får lära sig.
Hon är så modig.

Det är tufft att släppa in andra i det svåra.
Visa det svaga.

Kommer det vara okej för mig?
Kan jag orka med andras blickar? Blickar som vet.

Jag tänker att om vi klarat denna resa, som faktiskt kanske inte heller är slut, då klarar vi allt. Jag med.

Jag kommer att klara det.
Och en dag ska jag läsa hela bloggen från pärm till pärm.
Sedan kanske det kan bli en hel bok.

Kanske 


 
1 Anonym:

skriven

Så fint skrivet!! Ta det i din takt och känn ingen press eller stress. Gör det du kan och orkar. Ingen begär något mera. Styrkekram

Svar: Så försöker jag tänka. :-)
Anorexiamamman

2 Åsa:

skriven

Skulle vara en välsignelse för alla som har/haft/kommer och ha kontakt med sjukdomen anorexi om du skrev en bok av bloggen. Har tänkt tidigare på att det skulle vara så bra. Man söker bland litteratur för att få stöd och känna igen sig med ljus och lykta. Så när och om det blir av så blir jag glad. :) <3

Svar: Ja, kanske... Jag tvekar förstås. Mest på grund av att det är en värld (böckernas) jag inte känner till... Mycket jobb och kanske blir det utlämnande?

Men jag skulle också vilja läsa en ... "anhörighetsbok" Speciellt i början. Jag har många tankar kring hur andra mammor tänker, tycker och känner.

Jag blev glad av dina ord.
Tack!
Anorexiamamman

3 En annan anoreximamma :

skriven

Skulle säkert bli en mycket bra och läsvärd bok med tanke på hur bra du är på att skriva! Och hur många vi är som är drabbade av monster. Men är säkert en jobbig process att gå igenom allt igen. Beundrar dig att du orkar ❤

Svar: Tack för dina gulliga ord och peppande rader! Jag tar dem med mig. Många hälsningar
Anorexiamamman

4 Mamma till vuxen fågelunge:

skriven

Får tårar i ögonen,och magen snörps ihop,det är ju precis vad som behövs. En sån bok med känslorna,de som kommer av att leva med detta eländet. Anhörigkänslorna! Jag har loggat in varje dag sen jag hittade den,bara för att se om du har skrivit nåt,och har du det så är det fler än jag som lever i den världen. Och att du börjar se ljuset i tunneln . Det vill jag med,det ska jag med. Min fågelunge ska oxå bli frisk...å fri ❤️

Svar: Vi är många som lever med detta.... Tyvärr... Många Fågelungar, och många ledsna mammor. Men också mammor med kämparglöd, fulla av "aldrig ge upp" och fulla med kärlek.

Så klart din dotter ska bli frisk!!
Såklart hon ska bli fri.

Många hälsningar
Anorexiamamman

5 En mamma till...:

skriven

Tycker som det andra att såklart ska det bli en bok - när du känner att du är redo! Hamnade av en slump på din blogg i somras och sträckläste allt du skrivit - i lagom portioner för igenkänningen gjorde ont... Du gav mig hopp och insikt om att det är så här denna lömska sjukdomen gör - monstret som till slut får en att tro att ens fågelunge blivit alldeles någon annan, men det har hon ju inte utan det är monstret som styr allt de säger och gör! Och att få se och läsa om att det blir bättre - bara man orkar kämpa! Dina texter och allas kommentarer gör att man känner sig mindre ensam och vågar lita på att monstret kan besegras och att vi tillsammans är starkare än det. Fågelungar är det starkaste som finns - gäller bara att få kraften att jobba för dem, inte emot...Kram

Svar: Hej En mamma till Tusen tack för snälla ord om bloggen och mitt skrivande.
Era ord i kommentarerna har också gjort att jag känt mig mindre ensam, och fått mig att förstå att detta ÄR en sjukdom, inte min dotter.

Jag hoppas det går framåt för din Fågelunge och för dig. <3
Och att ni snart är ute på andra sidan.

Många kramar och tankar
Anorexiamamman

Kommentera här: