MINNEN - Storasyster - En annan dag och en till...

 


Vi sitter vid köksön. Den är stor vår köksö. Mysig, inbjudande och dominerar köket.
Där finns plats för hungriga gäster, mycket mat och förstås bara för umgänge, om man föredrar det.

Nu sitter Fågelungen stelt på en stol, jag bredvid, och smörgåsarna tronar som enorma, gigantiska BERG framför oss.
Miljarders liter mjölk står i ett glas vid mackorna, och jag försöker uppmuntra min avstängda dotter att äta.
”Kom igen nu, tänk på framtiden, att bli frisk, allt du vill göra. Ät nu älskling, så vi kan göra annat sen” Jag peppar, prata och ber.

Inget hjälper.
Min allvarsamma dotter stirrar rakt framför sig. Försvinner in i sig själv.
Tystnaden är kompakt. Som äcklig cement kryper den runt oss och får mig att må illa. Kräkas illa.
Jag pockar på, tjatar och påminner lite till.
Ger upp, dukar undan men stannar och sitter med Fågelungen i hennes egna kamp.
Ångestattackerna kan hålla i sig länge. Så länge så det blir kort tid till nästa mål.

Jag suckar tyst, och möter Storasysters blick.
Hon ser oberörd ut, fixar med något och håller sina ögon för sig själv. Men jag hinner se oron och det tunga allvarsamma i hennes blå innan hon smyger in på sitt rum.

Finaste lilla Storasyster 

 

....................................................................

 

Hur många sms får jag inte.
När jag är borta kommer de troget tickande till min trötta mobil. Pling!
Hon åt inte mackan!! Mamma, vad ska jag göra? Jag gjorde som du brukar, men hon tog inte maten. Bara drickat.
Och det går inte när pappa försöker.

Pling!
Idag åt hon nästan halva sin middag! Tjoho!!

Pling!
Hon sade att hon åt, men jag tror hon kastade det. Ska jag försöka göra något annat?

Pling!
Vi klarar oss mamma, jag har koll. Hon har ätit. 

Finaste lilla Storasyster 

1 Anonym:

skriven

Hejj. Jag hoppas att allt går bra för er och att ni mår bra. Tycker verkligen om att läsa din blogg. Är så fantastiskt att fått följa eran resa. Från början fram tills nu. Ta hand om er. Kramar

Svar: Hejsan Det går bra, det går framåt. Ett steg i taget, framåt.
Tack för dina snälla ord om oss och bloggen.

Många hälsningar
Anorexiamamman

2 Mamma till vuxen fågelunge:

skriven

Ja det är väl minnen? Det går framåt för er väl? Det vill jag 💕 . Det går liiiite framåt hos oss oxå,jag kan andas,och har kunnat det i snart en vecka

Svar: Ja, detta är minnen, men fortfarande väldigt tydliga och i allra högsta grad levande. Det går framåt hos oss, ibland bakåt, men mest framåt.
Så härligt att kunna andas, och glöm inte att ta ett steg i taget.

Många hälsningar
Anorexiamamman

3 Anonym:

skriven

Hej jag är själv en liten fågelunge och skylla bara vilka fråga. Vad tänker ni vuxna/ förändrar när vi inte vill äta tillräckligt eller inte vill äta vissa saker och har massor med ångest? Jag har försökt att förstå men det är svårt. Hälsningar!

Svar: Hej du Fågelunge Jag kan inte svara på vad andra föräldrar tänker, men jag blev sjuk av oro när mitt barn inte ville äta. Ledsen, frustrerad, nån enstaka gång arg (det är jag inte stolt över) och väldigt osäker.

Man måste äta för att leva förstår du.
Det vet vi mammor och pappor. Och när våra barn inte äter blir vi från oss av oro.

När ni får ångest blir vi förfärade, rädda, får ångest själva, och vill göra allt, ALLT, för att hjälpa er.
Ibland förstår vi inte hur vi ska hjälpa er, och då känns livet hopplöst ensamt och svårt.

Jag tror att ni Fågelungar mår fruktansvärt dåligt, och det gör föräldrarna också. Ingen mamma vill se sitt barn lida <3

Jag hoppas du får hjälp och att du snart hittar styrkan att ta dig ifrån monstret och svälten.
Att svälta är verkligen inget liv. Kämpa på så du hittar bättre vägar att gå och leva

Många hälsningar
Anorexiamamman

4 Katie :

skriven

Intressant att läsa. Du skriver oerhört bra! Jag som har varit sjuk vet att mina år med anorexian påverkade hela min familj. Ibland undrar jag hur mina syskon egentligen mådde då men jag vågar inte fråga. Min lillebror fick börja på BUP för samtal under de månader då jag låg inlagd. Mamma har sagt att han mådde fruktansvärt dåligt :-/ anorexia drabbar inte bara den sjuke utan alla runt om också.
Kram på fina dig!

Svar: Tusen tack för fina ord om mitt skrivande.
Och ja, du har rätt i arten äs drabbar alla i en familj.

En dag kanske du vågar prata m din bror, hoppas det.
En äs är en sjukdom, en sjukdom man definitivt inte bett om att få.

många hälsningar
Anorexiamamman

Kommentera här: