Min dotter är sjuk. Hon har slutat äta.
Och jag har slutat skratta. Inuti.
Hon har ångest, ser ut som en fågelunge och sjukvården har tagit över.
Anorexiamonstret har flyttat in i vår familj och han härjar fritt.
Jag vill att han ska bort.
BORT.
Med ett leende på läpparna tittar jag på filmen, lyssnar till människorna, och mår bra.
1Marika:
skriven
Hej! Jag skulle gärna vilja komma i kontakt med dig, har också en dotter som har haft (vågar inte egentligen skriva det i preteritum, men gör det ändå) en allvarlig ätstörning.Jag vill också skriva en bok, eller göra ett projekt eller en utställning eller något kreativt och för andra upplysande kring erfarenheterna och rädslan och tankarna och relationerna och smärtan osv. Kanske, kanske kan vi göra ngt tillsammans?
Svar:Hej Marika Härligt att din dotter är på bättringsvägen! Och jag förstår att du är orolig, det är jag jag också.
skriven
Hej! Jag skulle gärna vilja komma i kontakt med dig, har också en dotter som har haft (vågar inte egentligen skriva det i preteritum, men gör det ändå) en allvarlig ätstörning.Jag vill också skriva en bok, eller göra ett projekt eller en utställning eller något kreativt och för andra upplysande kring erfarenheterna och rädslan och tankarna och relationerna och smärtan osv. Kanske, kanske kan vi göra ngt tillsammans?