anorexiamamma.blogg.se

 

”Mamma!!!” Paniken finns i rösten, även om hon försöker hålla den i schack. ”Mamma, bristningar alltså!! Jag. Har. Fått. Bristningar!”
Fågelungens röst låter tom. Bestämd. Förtvivlad, fast med kontroll. Kontroll som tänker ge upp, springa sin väg och bara bli ett hysterisk skrik alldeles när som helst. 

”Va? Bristningar?” Jag känner mig konfunderad, vet inte helt vad jag ska säga, och om sanningen ska fram känner jag mig osäker på om dottern verkligen kan ha fått bristningar…?? Så fort har hon inte gått upp i vikt bestämmer jag mig för när jag tänker efter. 
Innan jag hinner fråga säger hon med andan i halsen och oron som hotar med att rinna över alla bägare som finns ”Titta själv” drar upp tröjan och stirrar tomt framför sig.
Under linnet hittar jag till slut två små prickar med hjälp av kroppens ägarinna, och drar en lättnadens suck.
Säger att det ser ut som miniåderbråck, de minsta jag någonsin sett, och drar upp de egna byxbenen för att visa mina, betydligt mer framträdande som jag fick efter någon förlossning av trion döttrar.

Jag hittar dem inte, letar irriterat medan jag försäkrar Fågelungen om att hon INTE har fått bristningar på baksidan av överkroppen.
Hjärtat dunkar i kroppen på mig, och jag känner hur monstret står och väger på sina fula fötter och gör sig redo att hoppa över tröskeln och in till oss, vår familj hem och dotter igen.
De där jävla åderbråcken vill förstås inte synas när man som bäst behöver dem, och jag får lätt ångest när det enda jag ser där på köksbänken är mina orakade ben som jag slängt upp bredvid tallrikar och disk.
”Fan då”, jag svär lätt och blir avbruten av ett brett leende och en puss.
Fågelungen kommer nära, sådär som hon gjorde när hon var liten, blinkar, ser glad ut och säger att hon tror på mig. ”Okey, om du säger att jag verkligen inte har bristningar, då är det väl så mamma” Hon skrattar gott och säger att jag inte alls har håriga ben, att jag är fin och söt och världens bästa.
Och så vänder hon sig om och fortsätter ta fram det hon skulle, och går ut från köket innan jag hunnit blinka.
Jag står kvar med benet, det där orakade, i en icke särskilt attraktiv ställning och ser förvånad ut. Förvånad, men glad.
monstret glider slokörad ut och hem till sitt.
Jag vet inte var, men det är i alla fall inte hos oss.
Inte nu heller.