anorexiamamma.blogg.se

 

Mässhallen är stor, rymlig och nästan ljudligt full av ett enda stort eko.
Jag har varit här förut, många gånger, när jag tänker efter.

Nu är det en ny utställning, en hel annan inriktning och jag känner inte igen mig. Inte alls faktiskt.

Vi har kul, insuper luften, upplevelserna och allt det förunderliga att titta på.
Här är MASSOR att se!!

Kompisen och jag dricker kaffe, skrattar och väntar på Fågelungen som shoppar.
Allt det där kaffet vill ut och vi styr kosan mot toaletterna.
Babblar, pekar och känner hur våra ögon springer, hoppar och far över allt vi ser, längs vägen till de proppfulla toaletterna med värsta långa kön.
Det känns som om ALLA tjejer på den här mässan kissar –eller vad de nu gör på wc- hur ofta som helst och mest hela tiden. Jag flinar och puttar vänskapligt till min väninna och frågar henne hur många av hela världens kvinnor som just nu lättar på trycket, eller står i en toalettkö.
Hahaha!! Vi skrattar högt och ställer oss sist i kön. Skrattar ännu mer åt en supergullig liten kille som bara inte klarar det där med kö, och ser hur han håller sig med små händer om baken och tränger sig före alla, kastar sig in i ett bås och låser sin mamma ute. Hon står där och skäms lite, ber om ursäkt och försöker ta sig in till sin lilla bajsande son.
Han öppnar glatt när han är klar och så går de hand i hand ut och köper glass.

Vi står kvar i kön, ringlar med den i långsam takt och ser in på den tomma herrtoaletten. Ska vi gå in? Näe… Det känns lite väl vågat. Vi får vänta.
Men Guuuud vad jag hatar att vänta!!

Vi babblar lite till.
Kön smyger i sakta mak framåt. Jag undrar vad alla gör där inne? Surfar de? Vilar lite? Det tar sådan tid.
Jag vill skrika – ”KISSA OCH GÅ BARA UT!!!”
Undrar varför inte allmänna toaletter kan ha en eller ett par snabbwc:n också. För snabbkissare. In ut färdigt slut typ.
Ni vet, som en snabbkassa på ICA.

Kompisen försvinner in på en ledig nu, och snart är det min tur.
Plötsligt känner jag att någon betraktar mig och när jag vänder mig om ser jag dörren till handikapptoan.  Vi stirrar på varann.
Visst, det är en ny Mässa idag, annat tema. Men jag känner igen den.
Dörren som stängdes bakom Fågelungen och mig en gång förra året, ganska exakt för ett år sedan, och så satt vi där i timmar.
Jag satt, Fågelungen låg, satt och var fast i en ångestattack som aldrig tycktes ta slut.

Jag drar ögonen åt mig. Vill inte minnas. Vill inte känna.
Men det gör jag ju.
Dörren tycks peka på mig och hojta ”Hej! Jag minns dig, vi var ju tillsammans så länge!”
Medan mina ögon sitter som magneter på texten HANDIKAPPTOALETT hör jag det eftertänksamma minnet med ljudet av den tickande klockan.
Av människors och hundars avlägsna sorl.
Jag minns Fågelungen, så liten, så tunn, så oändligt långt borta, där inne i sig själv.
Vi två tillsammans och ändå miljarders mil från varandra.

Hennes hand i min. Kall, viljelös och utan ork.
Ögon långt borta i monstrets vilja. Hon var hans och jag nådde inte fram.

Jag minns knackandet på dörren; ”Hallåååå, hur mår du där inne? Det har varit låst länge nu. Vi öppnar och kommer in, okej?”
Fågelungens andhämtning låter i mina öron. Fast den var knappt hörbar ger den ett öronbedövande ljud i hela mitt huvud.
Obehagligt.
Jag vill inte minnas.
Det gör ont.

Jag stryker en hårslinga bakom hennes öra, lägger min tröja under hennes huvud och säger stillsamt att hon ska ta sig den tid hon behöver. Jag tar hand om det andra.
Att vi ordnar detta, att hon inte är ensam.
Gud så ensam jag känner mig!! Tårarna bankar bakom ögonlocken och jag hatar varenda millmeter av den här jävla toan.
Det gör ont i ryggen och jag mår illa.
Hör hur de knackar än mer och så klirrandet av nycklar. De bryr sig inte om att jag bett at vi ska få vara ifred.

Benen är stela när jag reser mig, låser upp och tittar ut på alla i den stora världen.
Märkligt så annorlunda det känns efter ett par timmar på en offentlig toalett. Man blir avskuren från omvärlden.
Någon rycker i handtaget, vill öppna och in.
Jag håller starkt emot.
Svarar på kaskaden av frågor.
Nej, någon här inne mår inte bra.
Nej, vi vill inte ha en ambulans.
Nej, jag vill inte att de kommer in.
Nej, jag vill inte svara på fler frågor och nej, nej, nej jag kan inte öppna dörren.
Inte än.
Nej tack, jag vill inte ha något. Fast det vill jag. Egentligen.
Jag skulle behöva en kram och en kopp te. Men det säger jag inte.
Låser om mig, oss, igen och väntar.

Småpratar med Fågelungen. Försöker hitta ord om ditt och datt. Masserar hennes rygg och ben. Smeker hennes kropp.
Kramar henne när hon sakta återvänder och håller henne hårt i handen när vi äntligen kan lämna vårt fängelse.
Huvudet stolt på halsen och möter några få blickar. Inte så många som vet hur länge vi var där inne.
Tar sikte på två stolar i kaféet och så sitter vi där ett tag.
Jag minns inte hur länge.
Men jag minns toaletten. Jag minns ljuden. Jag minns dofterna.
Jag minns tårarna och uppgivenheten och mitt magra, sjuka, eländiga och sorgsna lilla barn.

Kompisen kommer ut från toan med en smäll. Frågar om jag är klar.
Va?
Just det. Jag var kissnödig.
Svarar med ett snett leende att jag släppte förbi några som inte kunde vänta, kissar på fem röda, tvättar händer och skyndar förbi, bort från dörren.
Den vinkar och tackar för senast. Undrar varför jag är så avig.
Hjärtat bultar av minnet jag inte vill ha och kompisen frågar hur jag mår.
Jag säger att jag fick lite ont i magen. Jag flinar, fast allvarligt och tar henne under armen.
Vi går med raska steg mot shoppingen och mina ögon letar efter min starka dotter med det långa vackra håret.
Jag ser henne där hon står och pillar på några mojänger. Solen lyser in genom ett fönster och hennes gråblå glittrar av glädje och liv.
Hon visar oss vad hon handlat, vad hon vill ha och lite andra saker.

Jag håller hårt i nuet, det där förut ska inte ta min glädje.
Då var då och nu är nu.

Nu.