På stan


En knut i håret. Stram, vacker och med fjärilsglittrande hårnålar i. 
Hon gör den själv. Knuten. 

Lillasysters skjorta, figursydd och den sitter som smäck. 
Jeans, högklackat och nya kappan. 
Glittrande ögon och ett stolt leende i mungipan. 

Hon vinkar med lågmäld hand, smäller bildörren och korsar gatan. 
Jag sitter ett tag och ser henne försvinna på gatan. Ryggtavlan ser frisk ut. 
Vingarna är nästan borta. 
Stegen raska och kroppen rank. 

Hon ska träffa en kompis. Fika. Shoppa.
Leva. 
Hon ska leva. 
Idag. 

Jag stiger ur bilen, andas in luften. 
Fräsch. Höstigt. Livfullt. 
 
Min dotter är på stan och fikar med en kompis. 
Och jag sitter strax i bilen, ensam. 
På väg hem. 
Och det känns så himla, otroligt bra. 



 
1 Anna:

skriven

Så härlig läsning det har varit den sista tiden. Tror din dotter börjar känna och uppleva vad livet har att erbjuda och gillar det. Vill ha mer. Jag förstår dock din ångest och oro. Vågar man tro 100%. Jag tror vi mammor tyvärr är skadade för livet, i alla fall känns det så för mig just nu. Jag har en alarmklocka som är alldeles för känslig.
Kram

Svar: Hej Anna
Ja, det har varit härligt sista tiden, underbart att träffa vår riktiga dotter gen, inte hon som formats av monstret.
Förhoppningsvis blir det bra nu, annars får vi slåss en vända till. Eller alla de vändor som krävs.

Och ja, din alarmklocka känner jag alldeles för väl till. Hoppas den också får mattas av så småningom.

Många hälsningar
Anorexiamamman

2 Rebecca:

skriven

Jag är så glad att höra att det går bättre för er. Både du och din dotter förtjänar att må bra. Riktigt bra. Kram till dig!

Svar: Hej Rebecca
Tusen tack för dina ord :-)
Många hälsningar
Anorexiamamman

3 anorexiresan.blogg.se:

skriven

Jag blir så glad över alla framsteg du beskriver, verkligen inspirerande och jag hoppas att mina föräldrar ska få uppleva samma saker snart i mitt tillfrisknande.

Svar: Jag hoppas också de ska få uppleva det, och framförallt att DU snart är där också. Livet med ett monster är så mycket sämre.
Många hälsningar
Anorexiamamman

Kommentera här: