anorexiamamma.blogg.se

Kanske visste han att jag skulle bort, kanske tyckte han bara att det var dags att hälsa på igen?
Vad vet jag...

Han passade iallafall på när jag var borta knackade på, lite lurigt, lite inställsamt, lite fult. Sådär som han gör. Kilar in ett leende, en fot, pratar övertalande, lockar, pockar och påminner om sånt han tycker är bra. Sådant som Fågelungen trodde var bra, ville minnas var bra, men som egentligen bara var hemskt. 
Han fick komma in ett tag. Han stannade ett par timmar, vägade att gå, men fick ge sig. Fågelungen var klok, stark och modig. 

Det var förstås inte lätt, faktiskt tvärsvårt, men hon klarade det, och monstret fick gå sin väg. Motsträvigt, men ut åkte han. 
När jag kom hem var han borta, bara anden av honom kunde jag ana. En känsla, och just mest en förnimmelse, men faktiskt tillräckligt för att jag skulle bli stel av skräck och fasa. 

Oron smyger sig runt mig, omsluter mig lätt och lämnar mig inte. Vi har pratat om det, försökt få till en strategi när han knacar på - eller helt enkelt bara slinker genom dörren. Fågelungen har sina knep, sina strategier och jag försöker vara som vanligt, stark, smart och envis.
Han.ska.inte.tillbaka.till.vår.familj!