anorexiamamma.blogg.se

Alla dessa möten. 
Brev från försäkringskassan - jag måste svara. 
Mail från sjukhuset - vi ska dit på avslutningsmöte. 
Efter lunch ska jag köra Fågelungen till kirpraktorn. Hon har ont i rygg och faktiskt nästan hela kroppen. Det är inte bara själen ett ätstörningsmonster äter av. 

 

Dagen är nästan slut, och vi sitter hos dietisten. 
Lär oss om bla nyttigheterna med att äta salt, salt och åter salt. Tror jag ska skriva mer om det. (Vet ni om hur viktigt saltet är? Jag har mest hört att det är onyttigt) 
Och vikten av att äta järn när man varit sjuk så länge som dottern faktiskt har. 

 

Jag lyssnar med ett halvt öra, och tankarna fladdrar iväg. 
Första gången jag satt här var jag gråtfärdig, ledsen och alldeles förtvivlad. Fågelungen lika liten som en pyttefågelbaby. 

Nu sitter hon på stolen bredvid min, ung, starkare och hon ser mer och mer ut att bli sin egen. Inte min, inte monstrets, utan bara sin. Hon börjar äga sin kropp.... 

Jag är trött. 
Trött på möten, trött på sjukvården och trött på dietisten. Som jag ju faktiskt tycker är en fantastisk människa! Hon har hjälpt oss massor. Och vi behöver henne fortfarande. 
Men jag är trött. Jättetrött. 

Plötsligt känner jag hur less jag är på hela skiten och allt bara väller över mig. Tankar som jag aldrig knappt vågat tänka. 
TÄNK.... om jag en dag också får vara min egen. 
Inte svara på försäkringskassemail. Inte gå på möten. Inte mota bort fula monsterjävlar från mitt fina barn och inte hålla god min när vänner ställer frågor jag inte orkar svara på. 

TÄNK om jag en dag får skratta utanpå och inte gråta inuti, känna lust att leva och inte vara grå. 

Jag sitter ett tag och är trött. Känner på känslan att det är okey. Jag får vara trött. 

Lyssnar sedan mer aktivt på de två som pratar och är tillbaka i verkligheten. 
Den verklighet som kanske snart ska bli min-vår- historia. 

Jag hoppas det.