anorexiamamma.blogg.se

 

”Mamma, måste man ha en förälder med sig till dietisten?”

Vi är på väg till varannan veckas mötet, har lite sådär andan-i-halsen-prat-och-får-lyssna-lite-extra-för-klackarna-klippetiklopprar mot asfalten där vi gåspringer fram.
Som vanligt i lite sena sekunden, men vi kommer att hinna perfekt ser jag efter en snabb blick på mobilen.
Klocka slutade jag ha för många år sedan.

Jag ler lite. Har liksom väntat på frågan, och nu kom den.
Hittar flåset och frågar vad hon menar?

”Jo, alltså, det är ju jag som är sjuk, och överallt annars är det bara mig de vill träffa, men hos dietisten är det ju både du och jag. Ska det vara så?”

Jag berättar att vi blev rådda att minst en av föräldrarna skulle vara med i början, och att jag egentligen inte vet hur det ska vara nu.
Att vi kan fråga när vi kommer fram, och att hon själv ska känna efter vad hon vill. För det är ju som hon säger, henne det handlar om.
”Kanske vill du gå själv?”
Du har ju tagit så mycket ansvar nu, och din kropp är ju din, tillägger jag, och säger snabbt att jag inte alls har något emot att sitta i väntrummet och leka med mobilen medan hon är hos dietisten.

Och sant å säga har jag inte det heller.

Långsamt har veckobesöket hos fantastiska Gisela/Dietist blivit till varannan vecka, för att så krympa till ett var tredje veckas möte, där jag nu alltså inte längre ska vara med.

Vi tumlar in i det äldre huset, tar trapporna i ett huj, ramlar in i väntrummet, går på toa, kollar mobiler och så slår klockan 18:00.

Medan jag väntar på de båda surfar jag på alla möjliga och omöjliga sidor.
Läser kvällstidningarna, skummar hemsidor och sociala medier.
Så stänger jag av mobilen, sitter ett tag och ser människorna på gatan hasta fram och åter. Lyssnar till regnet som smattrar mot fönsterrutorna, och njuter av att jag är varm och torr.

Snart är klockan 19 och vi ska hem.
Mannen väntar med färdig middag. Jag känner det obehagliga krypet i magen, laga-mat-och-äta-klockan pickar på uppmärksamhet.
Vi har dragit över tiden, men det går ganska bra.

Numera. 
Numera kan vi dra lite över tiden, äta efterrätt ihop och jag har svindlande mycket tid för bara mig. 
Det känns fortfarande ovant.