anorexiamamma.blogg.se

”Vet du om att jag har gått upp 20 kilo, mamma?”
Hon tittar snabbt på mig, och betraktar sedan världen som susar förbi utanför bilfönstret. Säger inget mer, och har ansiktet nästan oläsbart.

Jag har inte tid att försöka läsa av hennes känslor. Jag koncentrerar mig på bilkörningen och på mina egna.
Det känns som om de rusar in i hela mig med en väldans fart, och kastar sig ut –för att ge plats åt nästa- medan jag försöker hinna med att känna.

Jag hinner bli livrädd – tänk om hon blir sjuk igen nu?!
Rädslan river med långa klor i min mage, och jag känner mig matt av skräck över vad som kan hända. Ganska snabbt byts det rädda, ledsna ut mot glädje. En ENORM glädje!
Ha! Jävla monster!!
Fågelungen är ingen fågelunge mer. Hon har gått upp 20 kilo!
Hon är inte svag, matt, glåmig, så sjukligt mager att folk inte kan låta bli att titta, och hon svimmar inte mer lite varstans.

Min vackra dotter har glänsande hår, pigga, forskande ögon med allvar, mognad och klokhet i.
Hon börjar få en ung kvinnas kropp och hela jag bubblar av glädje att min fina 20-åring inte längre ser ut som en knappt begynnande tonåring.

Jag saktar ner farten på bilen, smeker henne lätt över kinden och säger att, nej, jag visste inte de exakta kilona. Jag hade faktiskt ingen aning.
Men att det gläder mig att hon återerövrat sin kropp och sitt sinne. Att hon inte ligger på ett toagolv längre för att hon inte kan stå på benen, att hon har ett mjukt leende i läpparna och kraft att rida igen och hitta på saker med sina vänner.
Jag säger att jag hoppas hon bär sina alla nya kilon med stolthet – för vartenda gram av dem har kostat blod, svett och tårar.

Så kramar jag henne lätt, och tillägger att jag hoppas hon en dag också kan se sin kropp med glädje och stolthet. Och förstå att andra ser henne som vacker.

Jag ser att hon har svårt att acceptera. Att hon känner sig kluven till den nya vikten.
Men jag ser också hennes glädje när vi pratar om allt hon kan göra numera, och allt som vi planerat in. Allt hon ska göra.

Vi har säkert en skräck båda två inuti, fula minnen kantade med sorg och smärta.
Men vi har också en hunger på livet, nyfikenhet på morgondagen, och absolut en glädje att få njuta av nuet.