GPS
Det är tyst i bilen. Ingen musik. Ingen hörbok, ingenting.
Bara jag, mina andetag och trafiken utanför min ensamma kupé.
Värmen är som vanligt på. Full sprutt, sådär kokande så det känns som man nästan kissat på sig. Det är skönt, hjälper på min onda mage, som faktiskt inte är så ond längre. Medicinen hjälper, och det lugnare läget i familjen är som mjukgörande balsam för det ihärdigt envisa magsåret.
Jag rattar bilen in i stan, genom myllret, och betraktar Stockholm som brer ut sig med allt det vackra i den grå novemberdagen.
Huvudstaden är alltid vacker.
Blinkar på rätt ställe, prickar alla av och påfarter och en knapp timme efter start parkerar jag utanför terapeuten.
Faktiskt fantastiskt!
Idag har jag kört hela den bekanta vägen i lugn och ro – UTAN GPS.
Utan GPS!!
Jag sitter ett tag, andas lite och bara är.
Minns hur många gånger jag åkt hit utan att hitta. Irrat. Letat och stressat.
Famlat i det vilsna som jag ju egentligen borde hitta lätt som en plätt.
Jag ler lätt, går med högt huvud och betalar parkeringsbiljetten. Ger tiggerskan en tia, och jublar inuti.
Kanske, kanske kommer tankarna och orken tillbaka.
För idag har jag hittat hela vägen utan GPS.
:-)
skriven
Så gott att höra att magen är bättre...ja att allt är bättre och lugnare!