Gästbloggande idag
Utdrag ur Fågelungens tankar:
Jag vet inte om jag har skrivit om att jag rensade min garderob? Jag slängde ut (gav bort) allt som var under XS/34. Det var jobbigt att behöva göra mig av med vissa av mina favoritkläder, men när jag började titta på storlekarna blev jag väldigt förvånad. Många av mina kläder låg på just XXS/XS/32/34, och jag hade även barnstorlekar. Jag har kvar kläder från typ sexan som fortfarande var fräscha och har passat till och från.
Idag rensade jag inte kläder, för det är helt klart, så istället började jag gå igenom min enorma hylla (med enormt mycket grejer). Jag hittade rätt mycket som jag inte riktigt tänkt på att jag kunde hitta. Jag hittade bland annat böcker och papper där jag skrivit upp hur jag åt, och vad jag åt under en dag.
Till exempel hittade jag en, under en period när jag inte åt något alls under några dagar, och försökte äta så lite som möjligt som såg ut såhär;
30 mars - en kopp te och lite saft
31 mars - en banan, två dl mild vaniljyoghurt, 1/2 dl äpplejuice, två muggar te med mjölk och honung, två kex, en morot, 1/3 dl blåbärssoppa, ett äpple... (med en klammer där det stod ILLA)
1 april - ett äpple och två muggar te (1/2 msk mjölk och honung)
När jag fick upp just det där pappret, som låg löst, så blev det bara att jag läste per automatik. Jag blev helt stum, och fick som ett "freeze moment". Jag blev jätteledsen att läsa det där, över hur illa jag (egentligen sjukdomen) har gjort mig. Vad jag gjort mot mig själv. Vad som kunde ha hänt. Det gjorde mig så illa till mods. Det är en så ond sjukdom, det är ett så sjukt beteende. Att svälta sig själv. Jag förstår inte hur det har gått till. Jag har aldrig haft självmordstankar eller velat dö, men ändå har jag på något sätt påbörjat långsamma självmord. Usch. Det är jobbigt att skriva om det här. Någon tar liksom över en så att man gör det här. Nu när jag vaknat upp förstår jag, och jag blir rädd
skriven
Precis som din dotter skriver så spelar det ingen roll hur mycket eller hur lite man äter, man kan fortfarande ha en allvarlig ätstörning. Det ma ska fokusera på är hur man mår.
Om man äter för lite under en lång tid så tar både kroppen och hjärnan stryk och då mår man inge vidare. Samtidigt så ska man vara försiktig med att säga att en ätstörning bara sitter i det man äter. Man kan äta normalt och fortfarande ha en ätstörning.
Nyckeln sitter i att inte identifiera sig i sina matvanor.
Mat är gott, mat är nödvändigt. Vikten kommer all fluktuera genom livet och den visar inte hur man är som person. Det är så mycket annat som ska reflektera dig som person.