anorexiamamma.blogg.se

 

Silverälvorna dansar på åkern.
Det är grått ute, svart….. - ja, nästan blått. Det mörka bryts av bara av den silverfärgade mjuka dimman som ligger i midjehöjd, sveper kring hästarnas ben och ger naturen ett trolskt utseende.
Jag kan inte låta bli. Tar en sväng ut på balkongen. Insuper den friska och väldoftande luften i långa djupa tag.
Njuter av att jag kan andas...
Tänker hur livet, just idag i alla fall, känns bra att leva.

Jag har skrattat idag, lite ovant, lite nytt, fast ändå inte, och jag har tänkt andra tankar än matfågelungarsvältkräkasdödenochpanik.
Jag står där ute på vår balkong, bara är och bara känner på luften och betraktar våra hästar som betar lugnt och metodiskt, tuggande på sina grästuvor.
Det är väl knappast någon näring i gräset nu? Mina tankar snuddar vid de blå höpåsarna äldsta dottern packat och fördelar många gånger om dagen. Hästarna ser prydligt runda ut om sina magar.
De viftar på svansarna efter flugor som inte finns, och den svarta himlen är full av mina minnen. Sommarens blommiga lukter och ljudet av bara fötter som springer. Fåglar som flyttat söderut för att inte frysa till is.

Det är november och Fågelungen har tinat.
Inne i huset spelar hon musik så det dongar. Poppiga toner av Miriam Bryant dunkar dovt ut till min tysta rofyllda natur.
Min dotter står i köket och bakar. Hon har glädje runt munnen, ett mjukt leende och ögonen, de där gråblå, de ser lyckligt spjuveraktiga ut.
Händerna är gröna av karamellfärg och hon har lite socker på näsan.
Min dotter lever.
I allra högsta grad.

Jag älskar att jag tycker hon spelar lite för högt.
Jag älskar att hon gjort oreda i köket.
Och jag älskar att hon äter mellanmål samtidigt som hon bakar,
pratar med pappan och har glittrande ögon.

Jag älskar.