Råd till närstående:


De här råden såg jag häromdagen. Kanske (troligen) har jag läst dem förut, men glömt dem. 
Det är lätt hänt, när man har ett barn som drabbats av en ätstörning har man inte alltid hjärnan och kom-i-håget med sig som ledsen och orolig mamma heller... 

Här är de iallafall, kanske någon mer än jag har nytta av dem. 

http://atstorningar.se/anhorig-till-nagon-med-en-atstorning/
 
 
 
1 Skatmamman:

skriven

Tycker att stödet till anhöriga är så dåligt. Nu har vi levt med ätstörningen (diagnostiserad) sedan slutet av september och fortfarande känner jag att man som mamma inte fått något större stöd. Kanske ska jag själv söka vård för mig själv på vårdcentral så att jag får samtalsstöd? Hur gör man? Kan man få stöd där min fågelunge behandlas? Känner mig stundtals både ensam och övergiven i detta! Förstår att jag måste orka länge men har inte ännu fått den förlösande hjälpen...
Tänk om man tar slut själv, vilket det känns som dagligen.
Kram och tack för råden

Svar: Hejsan
Tyvärr finns det inget som heter stöd i den form jag skulle önska. Dvs alla med drabbade barn/anhöriga skulle erbjudas hjälp.

Som anhörig, och speciellt som mamma (förlåt alla engagerade pappor) så tror jag det är ENORMT viktigt att få hjälp, kunskap, energi och stöd så man orkar stå pall och vara stark att kunna hjälpa sitt barn.
För det är som du skriver, tidsödande och långdraget.

Jag tycker absolut du ska se till att du får terapi. Och om terapeuten du kommer till inte är bra - BYT. Sluta inte gå.
Acceptera inte långa väntetider, ligg på så det händer något.
Besök Frisk och Fri på deras möten och bli medlem och be att få en mentor. En annan mamma som gått igenom samma som du och kan hjälpa och peppa och berätta hur det varit för henne och hennes barn.
Det är oerhört värdefullt.

Köp boken Mattillåtet av Gisela Van der Ster. LÄS hela. Kanske kan du läsa ett kapitel i taget högt för din Fågelunge.

Gör roliga saker tillsammans med henne, inte bara mat. Och glöm för all del inte att du måste göra några roliga saker själv också. Kanske äta middag ett par tre ggr i månaden ute med en väninna. Kanske ta en fika någonstans eller en bio. Med en vän givetvis. Även om det känns hopplöst och som att du inte vill så är det ganska okej när du väl kommer ut.

Strunta i en del städning. Ta tiden till dig själv, kanske läsa en bok, lyssna till musik, bara gå en promenad.

Och glöm inte att hon kommer bli frisk. Och att du kommer bli och vara helt slut Men det kommer bättre dagar.
Kämpa på och ta en dag i sänder!

Många hälsningar
Anorexiamamman

2 Anonym:

skriven

Jag läser ofta din blogg. Jag lever med monstret, jag är 18 år och min ångest tänker att jag är stor nog, jag kan inte berätta för mamma, hon skulle bli så ledsen. Många tjejer på kliniken har med sina mammor och börjar alltid gråta och önskar att min mamma var där också.
Idag fyllde min mamma år, vi sjöng för henne efter maten men allt snurrade och greps av panik och kändes som att monstret skulle kväva mig och medan alla åt tårta skar jag sönder mina armar på toaletten. Sen kom jag ut och log igen och skrattade med mammas bekanta, men åt ingen tårta och hennes vän sa lite skämtsamt att jag var tjock och inte ska äta tårta. Har ett BMI på 16 och jag vet ju att hon skämtade, men tror att det kommer eka i mig föralltid.

Vill bara att du ska veta att hur maktlös du än känner dig så har din dotter dig i detta. Hon är inte ensam. Bara glöm aldrig att det är så svårt för oss, vi vill göra våra mammor så stolta och glada men det är så svårt. Men glöm inte att vi försöker, vi fågelungar älskar våra örnmammor.

Svar: Hej du Fågelunge,
Jag är så ledsen att du är sjuk, men glad att du verkar få hjälp. Men du, vi örnmammor är starkare än du tror - och vi TÅL att bli ledsna. Det är inte farligt att bli ledsen, men det är farligt att tappa kontakten med sitt barn.

Jag förstår att du vill skydda din mamma, och jag förstår att du inte vill göra henne ledsen. Men hon vill veta, hon vill finnas där. Hon vill förstå.
Mammor vill det.
Så släpp in henne, låt henne få vara med dig. Stå ut med hennes sorg, för den är viktig också. Hon älskar dig.
Du rår inte för att du blivit sjuk, ingen rår för att den fått en ätstörningssjukdom. Glöm aldrig det!
Och du kommer att bli frisk, det tar tid och då behöver du ha din mamma där. Och hon behöver få finnas vid dig.

Var rädd om dig <3
Många hälsningar
Anorexiamamman

3 Åsa:

skriven

Möte med läkare, terapeut och dottern idag. Nu ska hon få dagvård men det finns nog inte plats förrän i februari...Det är 2 år och nio dagar sen vi åkte med vår dotter för att få hjälp. Det ser inte ljusare ut nu. Det blir jag alldeles själv som ska vara den "onda" igen och få henne att ta näringsdrycker osv tills i februari. Hon är arg och säger inga snälla saker om mig. Syskonen är trötta och uppgivna. Dax att hitta extrakraft från ingenstans. En kram till alla mammor och pappor som kämpar

Svar: Hej Åsa Det kommer att bli bättre, ta små steg. Ett i taget.
Jag förstår att det är jobbigt.... Det var precis likadant för oss... Och det tar sådan hemsk tid ibland att få hjälp.
Jag tror jag ringde var tredje dag till kliniken, stackars dem vad jag tjatade.

Du är inte ond som hjälper ditt barn! <3 Glöm aldrig det.
Tänker på dig
Många hälsningar
Anorexiamamman

4 Mamma till vuxen fågelunge:

skriven

Min dotter är 22 år,har själv lagt in sig i sept,men ville hem efter 2 v då hon började äta. Men nu i 2 månader är det trögt. Hon är ute och går 2 timmar varje dag,äter små portioner och stryker en grej i taget. Är hängig och trött. Jag kör till ätstörningsenheten 2-3 ggr i v. Det vänder inte,å jag kan inte göra något. Är rädd och bara väntar ut. Allt jag säger är fel. Men hon pratar sanningen till sin psykolog säger hon och jag tror henne. Äe vill att hon slutar promenera eller börjar äta jätte mkt mer,Phu ,jag är rädd darrar och försöker ta nya tag

Svar: Ge dig inte. Kämpa på. Försök göra roliga saker ihop också, och ta hand om dig själv under den här tiden. Det kan ta lång tid innan det vänder, det kan gå upp och ner.

Men vet du, din dotter vill inte vara sjuk, hon vet bara inte hur hon ska ta sig ur detta. Var där som stöd, och gråt du med när du behöver. Ett bra råd för mig var att hitta en egen duktig terapeut. Och att göra saker varje vecka (även om jag knappt orkade) utanför familjen.

Testa att läsa Gisela van der Sters fantastiska bok Mattillåtet och den andra boken Mål i Mun.

Och glöm inte att nästan alla blir friska från sin ätstörning.
Kram på dig
Anorexiamamman

Kommentera här: