anorexiamamma.blogg.se

Vi äter ute.
Pratar, skrattar och funderar kring julens alla måsten. 
Det är människor bakom oss, framför oss och i våra öron. Sorlet tränger in överallt, och kön för att få betala är lång. Vi har turligt nog tagit oss igenom allt, och sitter nu i ett mysigt hörn med mat, kompis och gott humör. Jag är hungrig, har kassar som hänger på stolens ryggstöd och under bordet. 
När jag rör mig prasslar det och jag hoppas inte jag glömmer något kvar på restauranten. 

Fågelungen delar sin mat i mindre bitar än jag. Inget som jag egentligen bryr mig om, jag bara noterar det medan jag lyssnar på kompisen som berättar en sak. 
Hon skrattar och gestikulerar och jag lyssnar uppmärksamt. Eller. 
Det gör jag inte.
Jag börjar registrera hur min dotter delar sin mat på tallriken. Hon plockar ur köttet ur de friterade bitarna, smakar på det och lägger det friterade åt sidan. 
Där vid sidan ligger mer saker. 

!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! 
Jag får panikkänslor och orden väninnan pratar kommer måhända ut ur hennes mun, men inte in i mitt huvud. För där inne är det panik-svart-tomt-ekande-ensamt-skräckslaget. 
Helvetesjävlasatansskit. 
Är vi tillbaka till ruta ett? Ja, det är klart vi är, varför skulle vi få vara glada, bli friska och leva vanliga Svenssonliv? Såklart vi ska vara i monsterland, svimma, svälta och drunkna i olycka. 

Jag väntar. 
Vet att känslor kommer och går. Motar aktivt bort det rädda, rättar till anletsdragen och andas. Tittar ut genom fönstret, betraktar fåglarna som flyger på den vintergrå decemberhimlen. Fixerar blicken och ser att det knoppas lite grann i en tom blomkruka. Stackars lilla blomma, kommer du upp nu kommer du att frysa ihjäl. För det blir nog vinter snart iallafall.. 
Så. 
Nu kan jag andas okej, plockar med mig ögonen och tar upp kniv och gaffel igen. Äter långsamt och släpper in orden från de andra i medvetandet. 
Ser att min dotter äter allt på tallriken, bara några få saker är undanskrapat. Det är ju egentligen normalt. Jag har också saker på min tallrik jag inte tänker äta. 

När vi ätit upp hämtar vi kaffe och Fågelungen plockar på sig efterrätt och mumsar glatt i sig allt. Sedan betalar jag och vi går hem. 
Mätta och belåtna, alla utom jag som fortfarande också är skakig på benen. 
Fast det säger jag inte till någon. 
Jag har faktiskt inte sagt till någon alls att jag är så himla rädd för monstret att jag nästan inte kan andas bara vid tanken på honom. 

Kanske släpper skräcken med tiden. 
Det tror jag nog.