anorexiamamma.blogg.se

 

Jag ringer det välbekanta numret. Kopplas av den välbekanta telefonisten. Slussas vidare av välbekanta medarbetare och får så behandlarens ljusa röst i luren. Också den ytterligt välbekant.
”Hej, ringer du?”
Hon andas snabbt, som om hon skyndat sig, eller varit upptagen men satt sig ner några minuter för att prata med mig.
Jag hör på rösten att hon är nyfiket glad att prata med mig, nyfiken på hur det går för Fågelungen, och lite nyfiket orolig att jag har dåliga nyheter.
Det har jag inte.

Jag berättar att jag pratat med henne så många gånger under dryga ett och ett halvt år, så många tankar, timmar och tårar.
Och att jag nu, när jag inte pratar mer med henne vill berätta att jag på ett vis saknar henne, men mest av allt att jag vill ringa och berätta hur mycket hon har betytt för min dotter, men faktiskt också för mig. Jag säger som det är, att jag vill tacka henne av hela mitt mammahjärta (och det är STORT!) för all hjälp hon gett oss.
Innan hon säger det, påpekar jag att hon gjort sitt jobb. Visst. Men hon har gjort sitt jobb sådär lite (mycket) extra.
Hon har brytt sig, visat medkänsla och gett oss av sin kunskap, yrkeskunnande men också av sig själv.
Nu när jag mår bättre vill jag berätta hur oerhört tacksam jag är mot henne, och att jag hoppas hon fortsätter jobba med människor, och ge fler chansen att få hjälp av människor som hon.
Och att jag hoppas hon tar hand om sig själv, och inte blir alldeles dränerad av alla behövande och krävande föräldrar och allvarligt sjuka Fågelungar.

Efter min salva blir det tyst en stund och jag hör att hennes blå blir fulla av tårar. Hon snörvlar till och säger med stor värme i rösten att hon är så glad att jag ringer. Att hon varit så orolig för Fågelungen och att hela hon blir full av gråtlycka över nyheterna och vetskapen om att det just nu faktiskt går så bra som hon hoppats.
Hon avslutar med att säga att om hon bara kan hjälpa en enda… Så är hennes slit värt allt och mer därtill.

Vi pratar en stund till, och jag känner mig glad att skicka en verbal kram med en stor önskan om att vi aldrig mer ska ses eller höras i samband med ätstörningar. Gärna i det riktiga livet, men inte det sjuka.

Så avslutar vi samtalet, och när jag lägger på luren känner jag i hela mig hur tacksamheten mot M, hon den unga, med de allvarligt kloka blå ögonen, fyller mig med värme och glädje. Jag tänker att det är fantastiskt att det finns kloka, trygga och medmänskliga människor inom vården när man som bäst behöver det -  och jag hoppas många fler drabbade får samma kloka hjälp i framtiden.