1 Anonym:

skriven

Hej! Du är antagligen leds på kommentarer från andra fågelungemammor, men jag väljer att skicka min ändå. Jag är en nybliven fågelungemamma (jag kallar det sparvmamma) och jag vill bara att du ska veta att jag funnit så mycket styrka i din blogg. Jag har läst dina ord, känt igen mig och omvandlat dem till mina. Så att de passar min kamp och min sparv. Många tack och styrkekramar till dig. / J

2 Anonym:

skriven

Hej! Du är antagligen leds på kommentarer från andra fågelungemammor, men jag väljer att skicka min ändå. Jag är en nybliven fågelungemamma (jag kallar det sparvmamma) och jag vill bara att du ska veta att jag funnit så mycket styrka i din blogg. Jag har läst dina ord, känt igen mig och omvandlat dem till mina. Så att de passar min kamp och min sparv. Många tack och styrkekramar till dig. / J

Svar: Hej du Sparvmamma
Jag är inte ett dugg trött på att läsa era kommentarer! Tvärt om - era ord ger mig ork, styrka och en bra känsla av att jag faktiskt inte heller är ensam.
Jag blir glad över varenda kommentar.

Och ledsen över att vi är så många, att det finns så många sparvar och fågelungar därute.
Med tillhörande trötta, ledsna och rädda mammor.

Bra att du hittar styrka i mina ord. Den behöver du, och det kommer att gå - men det är en skitjobbig väg.

Kram till dig!
Anorexiamamman

3 tonårskänslan:

skriven

min blogg handlar om hur en vanlig tonårs tjej, hanterar problem. Med familj, kärlek, ätstörning, fester osv. Det är som min dagbok. Fast i en mer poetisk from. Det skulle vara bra att folk får läsa bloggen och förstå att det är okej att inte alltid vara okej. Och följa samhällets normer. För jag är okej. Så kolla gärna in min blogg. Och sprid den gärna.

4 Anonym:

skriven

Läste en del i din blogg, tonårskänslan. Trodde det var min dotter som skrev. Det var det inte... Du skriver mycket fint.
Blir ledsen över hur anorexian gör med relationerna. Min dotters sjukdom har gjort mig till en person jag inte är. Det senaste året har jag blivit en elak, bitter häxa som hatar min dotters sjukdom. Hemma trivs jag inte längre. Det får mig att minnas alla bråk och kontroller. Påminner om gråt och ångest. Känner mig inte frisk och fri hemma. Bara när jag är borta alldeles själv kan jag andas ut. Funderar över hur man kan förändra detta? Tacksam för förslag. Tycker att det känns så sorgligt att man nästan har gått över till ett hat. Vi som älskar varanda innners inne...

Svar: Älska varann - ni behöver det nu, hata sjukdomen, men inte varandra <3 Tänker på er
Anorexiamamman

Kommentera här: