Snöspår


Vi går en promenad.
Det knarrar under våra skor och vinden biter i kinderna. Himlen är blå och jag flåsar lätt.
Snön börjar bli djup och det är tungt att gå, speciellt när man som jag väljer att gå bredvid den lätt upptrampade stigen.

”Men mamma, gå i spåren!”
Min dotter har rosiga kinder och bestämd röst som uppmanar mig att gå bekvämare.

Jag vill inte det. Eller jo, jag vill gärna promenera mer motståndsfritt, men jag vill också gå bredvid henne, det känns bekvämare i samtalet liksom..

Det där med att hon inte ska anstränga sig, det sitter i. Det gör jag hellre själv.
Fortfarande.
Ett tag till.



 
1 ännu en mamma:

skriven

Än en gång läser jag dina ord och känner att de lika gärna hade kunnat komma från mig. Har tänkt länge att jag skulle skriva ett tack för att du har delat med dig i din blogg. Vi har följts åt och varit i samma skede senaste året. Jag har läst, gråtit, skrattat men framför allt har jag känt mig mindre ensam. Även om vi inte känner varandra så har dina ord stöttat, tröstat, peppat och hejat på. Tack! Nu ser vi framåt, men det svarta suddas inte ut så fort. Mammaögat övervakar matportionerna och aktiviteterna. Varför busar hon med lillasyster precis efter maten? Behövde verkligen hunden ut precis nu? Fast man innerst inne vet att det är en del av ett normalt liv så finns misstanken alltid närvarande. Tack för dina ord och stor kram!

Svar: Hejsan Ännu en Mamma! ja, det är förunderligt hur likt detta kan vara, och för mig också, underbart SKÖNT att se att andra har det likadant.
Det har hjälpt mig i att förstå att min dotter drabbats av en sjukdom, hon har inte blivit tokig, knäpp, förstörd för all framtid eller vi ska ge upp att kämpa. Det vi upplever/upplevt är INTE min dotter.
Det är hennes sjukdom.
Jag vet det, för jag ser det dessutom i det andra mammor och pappor berättar.

TACK J för att du berättar och skriver hos mig också. Det har hjälpt mig också! <3

Vi har förstås inte kämpat klart, kanske kommer sjukdomen tillbaka, och då ska vi kämpa ännu mer.
Men jag vet att vi kan, och att det ska bli bra till slut. Är det inte bra, ja, då är det inte slut.
Helt enkelt.

Många tankar till Dig och de dina. För jag tänker på er också.
Kram
Anorexiamamman

Kommentera här: