anorexiamamma.blogg.se

Det är tyst. 
Dörren till toan är stängd.
Ingen svarar när jag knackar på. 

Jag knackar inte så högt i och för sig. Vill liksom inte störa den som eventuellt sitter där inne. 
Men ändå vill jag veta vem som är där. 
Hm.
Jag spanar på springan mellan dörren och karmen. Svart. Ingen där.
Kanske? 

Det är tomt i köket. Ingen alls i vardagsrummet, förutom de fyrbenta som ligger utslängda lite här och lite där. De tittar yrvaket upp när jag ropar på Fågelungen. Suckar och somnar om. 
Bara katten travar troget efter när jag letar. Spanar bakom mina ben, tycks fundera på något som jag inte har en aning om. 
Sätter sig fint och väntar medan jag öppnar in till dotterns rum, tänder ljuset och förväntar mig att hon sitter ihopkrupen och mår dåligt i ett hörn. 
Det gör hon inte.
Rummet är tomt, och min lilla följesslagare tar ett glädjefnattsprattspring så den stora mattan korvar ihop sig i en hög, innan hon glatt skuttar iväg framför mig. Kollar att jag är med, tycks fråga var vi ska härnäst? 
Tja... Det vet jag inte helt.. 

Oron gnager i mig. Var är hon? 
Avsvimmad för sig själv nånstans? 
Ligger ensam i en ångestattack? 
Slagit sig illa och kommer inte upp? 
Vad fan... är hon DÖD eller?! Hon kan ju inte bara försvinna. 
!! 
Jag öppnar toadörren, fast innan jag gör det knackar jag flera gånger, liksom för att varna den som eventuellt sitter där inne och vill vara ifed. 
Det är svart där inne, och jag tänder med andan i halsen. Har hon svimmat i duschen? 
Det har hon inte för det är ingen där. Ekande tomt. Fast det inte ekar, men ni fattar va. 

Olustigt, ekande tomt. 
Obehaget kryper i mig och jag har svårt att hantera skräcken som kommer klivandes med STORA steg. Jag minns vad terapeuten sagt om att andas, och försöker åmmina mig om hur man gör det på riktigt. 

Det går inte. 
Jag blir ruggigt, vidrigt, pinsamt rädd när jag inte vet var Fågelungen är. 
Alla svimningar, ångestattacker, gråtkvällar, zoombieuttryck och besök till akuten kommer flygandes och vill landa i mitt inre med en smäll. 
De landar i mitt medvetande med en Braksmäll. 

Tvingar mig att minnas hur det var på akuten utomlands och här hemma. Känslan av en ensam och ledsen Fågelunge på kliniken som jag får åka och hämta. 
Lukten av skräck när ambulansen kom och jag nte visste om hon var illa skadad. Minnena passerar revy, klampar runt i min hjärna som elefanter i ett glashus. 
Jag mår illa. 

Hör hennes röst "Mamma!" 
Ser hennes glada ansikte i hallen, och samlar mitt eget oroliga minspel i en mammamin. Som jag tror att ett mammaface brukar se ut. 
Mitt mammaface. 

Medan hon babblar om vad vet jag, för jag lyssnar inte, är bara lycklig att hon står framför mig, smeker jag henne snabbt över kinden och vet att jag är fånig. 
Hon mår bättre nu. 
Jag måste inte veta var hon är hela tiden. 
Jag vet. 
Och jag jobbar på saken. 

Phu.