anorexiamamma.blogg.se

"Jag är så rädd att du ska bli sjuk igen" 

Så. 
Nu har jag sagt det. Funderar i samma sekund som jag släpper iväg orden på om det var klokt att låta dem komma ut. Ge dem till Fågelungen? 
Är det bra för henne att veta om min oro? Är det bra att jag berättar att jag är rädd? Är det inte bättre att hon har en mamma som står stadigt på jorden? 

Jag bestämmer mig för att jag ändå är ganska stark, att hon har en mamma som är där för henne. Att jag kan vara rädd, slåss kan jag ändå. 

Hon står med ryggen mot mig, pysslar med en hund. Svarar med tysta ord men ändå hör jag dem kristallklart; 
"Det är jag också. Rädd för att jag ska bli sjuk igen" 

Jahaja. 
Okey. 
Vi är rädda båda två. 

Jag konstaterar att vi båda är oroliga, och att vi inte kan påverka situationen mer än vi gör. Kramar henne och säger att hon kommit så långt på väg, att hon är världens modigaste. 
Och om monstret kommer dragandes med sjukdomen, så vet vi iallafall hur vi ska slåss. Och det tänker vi göra. 
Isåfall. 

Just nu är en av mina strategier att inte vara så rädd berättar jag för henne. 
Puttar samtidigt bort mina farhågor allt jag kan, plockar fram ett leende som faktiskt känns okey, och bestämmer med henne att nu ska vi ha en bra dag. 
Faktiskt.