Äta ute
Vi bestämmer att vi ska äta ute. Alla ska med och vi planerar i sista sekunden vilken restaurant vi vill äta på, och vad för sorts mat vi vill ha.
Duschar, byter kläder, fnissar lite och, iallafall jag, känner det förväntansfulla bubblandet av glädje i magen.
- Vi ska ut och äta allihop!
Kommer på i bilen att vi inte bokat bord. Hm... Det är helg.....
"Ringer du och bokar bord då?" Pappa kör, systrarna surfar och jag mår illa, åksjuk. Den som är mest redig är just Fågelungen, och hon nickar, slår in numret på sin mobil, och bokar för oss alla med stadig röst, när någon från restauranten svarar.
Hon tackar artigt, ser glad ut och meddelar oss att bordet väntar.
När vi kommer fram har vi en trevlig kväll och alla äter. Fågelungen också.
Vi är på restaurant. Hela familjen. Och alla äter.
Fågelungen också.
Jag upprepar orden för mig själv. Tittar på min dotter, försöker låta bli att glo.
Lyckan bubblar i min mage, knottrar sig på mina armar och vill dra mina mungipor uppåt, mest hela tiden, i ett lyckligt dumflin.
Jag säger inget. Gestikulerar försiktigt ett hjärta till henne. Bara från mig.
Och så äter vi i vår familj vidare på restauranten. Bland alla andra. Ingen som ser oss skulle märka något. Men det ÄR speciellt.
Mycket.
Duschar, byter kläder, fnissar lite och, iallafall jag, känner det förväntansfulla bubblandet av glädje i magen.
- Vi ska ut och äta allihop!
Kommer på i bilen att vi inte bokat bord. Hm... Det är helg.....
"Ringer du och bokar bord då?" Pappa kör, systrarna surfar och jag mår illa, åksjuk. Den som är mest redig är just Fågelungen, och hon nickar, slår in numret på sin mobil, och bokar för oss alla med stadig röst, när någon från restauranten svarar.
Hon tackar artigt, ser glad ut och meddelar oss att bordet väntar.
När vi kommer fram har vi en trevlig kväll och alla äter. Fågelungen också.
Vi är på restaurant. Hela familjen. Och alla äter.
Fågelungen också.
Jag upprepar orden för mig själv. Tittar på min dotter, försöker låta bli att glo.
Lyckan bubblar i min mage, knottrar sig på mina armar och vill dra mina mungipor uppåt, mest hela tiden, i ett lyckligt dumflin.
Jag säger inget. Gestikulerar försiktigt ett hjärta till henne. Bara från mig.
Och så äter vi i vår familj vidare på restauranten. Bland alla andra. Ingen som ser oss skulle märka något. Men det ÄR speciellt.
Mycket.
skriven
Tack, tack, tack för din blogg! Jag har följt den några månader nu och den har hjälpt mig att ta mod till mig att besöka Gisela efter år av tvekan "för jag borde vara helt fri nu".
Det är fantastiskt att följa er resa!